Det sjätte, och sista, missförståndet i serien om vanliga missförstånd kring lågaffektivt bemötande handlar om att man missnöjt uttrycker att den andre personen inte lär sig något. Det kan vara “lär sig något” som i att lära sig av sina misslyckanden, men också att detta “lär sig något” handlar om att lyda, för att kunna bli en självständig och autonom individ längre fram i livet.
Om vi börjar med att gripa oss an detta första så utgår den person som utropar “Men man lär sig ju inte något!” från att vi i grund och botten lär oss av våra misslyckanden, och eftersom ett lågaffektivt bemötande inte fokuserar på konsekvenserna av ett beteende så går hela detta lärandet förlorat. Bo Hejlskov Elvén har i sin blogg lyft den holländska studien av von Duijenvoorde från 2008 och resonerar utifrån den kring när vi lär oss av att misslyckas och när vi inte gör det. Resonemangen landar i att barn under femton år inte lär sig något av att veta när de gör fel. Man kan tänka att detta bland annat handlar om att man är så van vid att misslyckas när man är liten, det är ju det hela utvecklingen går ut på från det att man är småbarn och uppåt. Man misslyckas dagligen när man börjar lära sig gå, prata, läsa, räkna och så vidare. Det är när man i denna ålder istället lyckas med saker och ting som det sker en ökad aktivitet i hjärnan, och nya vägar att ta erfarenheter görs för hur man tar sig framåt i livet skapas.
Utifrån forskningsresultaten i den här studien utvecklar Bo sin hypotes vidare till tanken att om man är över femton år, men fortfarande van vid att misslyckas, till exempel på grund av att man har en funktionsnedsättning som medför svårigheter att navigera i vardagen, så lär man sig heller inget av att misslyckas. Det är när man är van vid att lyckas, när man utgår från att man klarar av det mesta, som man faktiskt kan lära sig något av att misslyckas. Så det går bara att använda tanken att man lär sig av sina misslyckanden om man har att göra med vuxna personer, eller ungdomar som är över femton år, och som har förutsättningarna som behövs för att klara av utmanande situationer, som till exempel har förmågan till sammanhangsförståelse och förmågan att föreställa sig saker och ting innan de har hänt.
De personer vi arbetar lågaffektivt med inom skola, vård eller omsorg har ofta misslyckats vid upprepade tillfällen, och har inte sällan också en funktionsnedsättning, och lär sig därmed istället av att lyckas. En förutsättning är att man då befinner sig i en situation som är anpassad efter de förmågor och färdigheter man har, för efterhand ökar då också chansen att man klarar allt fler situationer på egen hand.
Vilket för oss över till den andra definitionen av “Men man lär sig ju inte något!” och som handlar om att om man inte lär sig genom att lyda nu så kan man inte bli självständig senare. Det här är helt enkelt ett feltänk. Genom att träna på att lyda lär man sig att lyda. Genom att träna på självbestämmande utvecklar man sin självständighet.
Om vi plockar bort ett barns självbestämmande, och istället kräver lydnad, och sedan tänker att barnet som vuxen ska klara av att bli självständig och autonom, så har vi tänkt fel. Livets hårda skola, där vi kräver lydnad och där man ska lära sig av sina misstag, ger oss individer som lyder order och som föraktar svaghet. Det är om vi skapar förutsättningar för någon att både träna på självbestämmande och få förutsättningar att lyckas med det man tar sig för, som vi skapar en framtid med autonoma individer som inte är rädda att prova nytt. Det är grogrunden som ny kunskap kan växa fram ur.
De andra missförstånden hittar du här:
Del 3 – Att bara släcka bränder