Del 1. Känslokylan
I det här avsnittet av Lågaffektiva podden pratar vi med psykolog Bo Hejlskov Elvén om några vanliga missförstånd när det handlar om lågaffektivt bemötande. För att fräscha upp minnet kan man gärna lyssna på programmet igen. Här kommer också lite förtydliganden, så att den här hösten kanske kan präglas av ett ännu bättre lågaffektivt bemötande! Vi tar ett påstående i taget och idag börjar vi med missförståndet:
“Man får inte visa några känslor! Man ska ju vara känslokall.”
Påståendet att man inte får visa några känslor eller att man skulle tvingas att vara känslokall behöver vi problematisera för att vi ska förstå hur det här missförståndet har uppstått från allra första början. Att inte visa några känslor och att vara känslokall skulle vara en rätt omänsklig uppgift, för även fast man är professionell på jobbet och inte låter känslorna styra, så är man ju fortfarande en människa. Inte en robot. Och känslorna har ju bland annat den viktiga uppgiften att förmedla och förstärka information till oss själva, och till vår omgivning, om vad som är viktigt. Ibland kan känslouttryck underlätta kommunikationen mellan mig och den andre. De kan öka tydligheten i budskapet och därmed minska risken att man skulle bli missförstådd.
När vi arbetar lågaffektivt ska vi ska ta ansvar för våra känslor, och se dem som en del av verktygen på jobbet. De är en del av det vi använder oss av när vi samspelar med någon annan. De ska med andra ord användas när de bidrar till den andre personens väl, och inte användas när de förhindrar den andre personens väl. På samma sätt som vi bedömer att det är läge att hänvisa till dagsschemat i en viss situation, för att sedan bedöma att det inte är läge att hänvisa till dagsschemat i en annan situation, ska vi bedöma när våra känslouttryck kan användas och inte. Ett av de yttersta syftena med våra insatser är att de ska öka tillit och förtroende för mig som professionell.
Att visa känslor är inte oförenligt med att vara lågaffektiv. Men när vi använder känslouttrycken i samspelet, behöver vi utgå från vissheten om var personen framför befinner sig på affektkurvan, hur bra personen är på att hantera andra människors affekter, det vill säga om personen lätt smittas av andras affekter eller inte, och hur pass väl personen sedan kan reglera sina egna affekter. En annan viktig fråga att ställa sig är var man själv befinner sig på affektkurvan, det vill sägs om man agerar eller reagerar.
Om vi visualiserar detta med hjälp av affektmodellen ser vi tydligt hur våra känslouttryck i vissa lägen fungerar avledande och är till hjälp för den andre, och hur de i andra lägen fungerar som triggers och ökar affektpåslaget hos den andre.
Bild: När personalen smittar med ilska
Bild: När personalen avleder med humor
När det gäller känslor av ilska gentemot de personer vi arbetar med inom vård, skola och omsorg, så behöver vi (utöver bedömningen var man själv och den andre befinner sig på affektkurvan, hur bra personen man har framför sig är på att reglera sina affekter, samt om detta känslouttryck ökar tillit och förtroende för mig i min profession) också fundera kring om det kan vara så att ilskan är ett tecken på att man har slagit i metodtaket. Det vill säga, att man inte har någon bra metod för att kunna hantera situationen och att känslan av maktlöshet har tagit överhand. Då behöver man vända sig till sin arbetsgivare för att få råd och stöd i hur man kan komma vidare.
Man kan också behöva fundera på om ilskan har slagit an på någon personlig upplevelse som man inte har kommit till rätta med, och som man behöver få hjälp att ta om hand i till exempel ett mer terapeutiskt samtal, och åter igen, inte låta personen framför en få över sig.
Och slutligen, om det är en genuin ilska mot personen man arbetar med behöver man ju också vända sig till sin arbetsgivare, för då kan det ju vara dags att byta jobb.
Vi ska så klart inte glömma bort att i samspelet mellan den professionella och den andre kan känslouttrycken bidra till mer pedagogiskt kapital, det vill säga öka tilliten och förtroendet för mig i min yrkesroll. Det behöver poängteras igen. Att arbeta med positiva känslor är ett av de verktyg vi kan behöva lyfta upp oftare. Till exempel hur mycket det kan betyda att man skrattar ihop åt något, att man visar värme och omtanke gentemot den andre, och att man delar många bra stunder tillsammans.
Att förstå och att använda sina känslouttryck som verktyg i sin profession är inte enkelt. När vi arbetar i mellanmänskliga yrken försvåras det av att vi lätt trillar ner i att utgå från oss som de personer vi är, och inte som de yrkespersoner vi är på jobbet. När vi trillar ner i att utgå från oss som de personer vi är blir känslouttrycket till för min egen skull, det utgår ifrån mina egna personliga behov. När vi tänker att det är vår rättighet att fräsa ifrån gentemot brukaren/eleven är vi inte längre i den assymetriska relationen som man faktiskt går in i när man är på jobbet. Arbetar man inom skola, vård eller omsorg har vi att göra med personer som inte längre har tillgång till sitt självbestämmande (till exempel på grund av skolplikten eller lagen om vård av unga) och som är beroende av våra professioner för att få trygghet, omsorg och kunskap.
Utöver detta är vi också i en maktposition i och med att vi ofta arbetar med personer som har sårbarheter av olika slag. Många av de personer där ilskan blir framträdande hos oss professionella kan vara personer som har ett beteende som blir ett problem för oss, därav att ilskan har väckts. Personer med problemskapande beteenden har ofta svårigheter av olika slag, eller outvecklade förmågor och färdigheter. Det är inte min rättighet att fräsa ifrån gentemot en brukare/elev som har ett problemskapande beteende. Men det är alltid den andres rättighet att bli bemött på ett professionellt sätt av mig som professionell. I professionalismen ligger, utöver kunskaper och kompetens, också att kunna förstå och hantera det egna känslolivet så att den andre personen upplever sig vara mött och förstådd.
Känslokylan är lika oprofessionell som att skrika och gapa på jobbet. Det handlar inte om att vara instrumentell, men inte heller om att lasta över sina egna känslor på den andre. Det handlar om att se hur de egna känslouttrycken är en del av samspelet och hur de ytterst kan fungera för att öka tillit och förtroende, och hur detta blir bäst när vi har en förståelse för vad den andre förmår att hantera och ej.