Några vanliga missförstånd – del 5

Nästa missförstånd vi tar upp i Lågaffektiva podden handlar om att man tänker sig att lågaffektivt bemötande bara fungerar inom LSS (i verksamheter där vi arbetar med personer med intellektuell funktionsnedsättning och/eller autism). I nästa steg tänker man då att alla andra människor, antingen har för få svårigheter för att man ska använda sig av lågaffektivt bemötande (en helt vanlig skolelev till exempel), eller för stora svårigheter för att man ska använda sig av lågaffektivt bemötande (en suicidal patient i psykiatrisk tvångsvård till exempel). Det blir skillnad på folk och folk, med andra ord.

Att missförståndet har uppstått är inte så konstigt, eftersom lågaffektivt bemötande utvecklades i LSS-verksamheter. Någonstans måste man ju börja, helt enkelt. Men eftersom lågaffektivt bemötande bottnar i en människosyn där människan ses som autonom och med en önskan om att göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar (teori y enligt Mc Gregor), att den som kan uppföra sig gör det, så blir man inte begränsad till någon verksamhet, utan det blir ett förhållningssätt man utgår ifrån. Jag byter ju inte människosyn när jag åker och handlar eller går på kalas, så varför skulle jag byta människosyn när jag går till jobbet? Jag byter inte heller människosyn mellan mina jobb, om jag först arbetar i förskolan en tid och sedan inom kriminalvården för att slutligen arbeta på ett äldreboende. De insatser man väljer utgår från den människosyn man har, så ett lågaffektivt bemötande blir då grunden för val av metod oavsett verksamhet.

Om vi har lågaffektivt bemötande som vår grund kan vi lägga på till exempel collaborative problemsolving om vi arbetar i skolan, motiverande samtal i behandling av missbruk, och dialektisk beteendeterapi, eller mentaliseringsbaserad terapi om man hellre föredrar det, inom psykiatrin. Så länge som de olika metoderna inte strider mot den grundläggande människosynen, att människor som kan uppföra sig gör det, och så länge som de inte är skadliga eller farliga, eller på andra sätt oetiska och strider mot någon av de grundläggande etiska principerna (människovärdesprincipen, icke-skadeprincipen, rättviseprincipen eller autonomiprincipen), så är det inget som hindrar. Istället är det snarare så att med ett lågaffektivt förhållningssätt i botten, så skapas utrymme för andra metoder att kunna användas. Kanske till och med mer effektivt? Det finns en gemensam bas att stå på och som skapar en tydlig riktning mot vilka insatser vi använder oss av, och inte.

Det kommer inte heller att krocka om verksamheten som utgår från ett lågaffektivt förhållningssätt plockar in till exempel motiverande samtal för att skapa förändringsprocesser för individen. Det skulle däremot krocka om verksamheten plockade in belöningssystem eller konsekvenspedagogik. Skulle vi utgå från att människor som kan uppföra sig gör det, eller skulle vi utgå från att man kan bara man vill?

Vill du höra psykolog Bo Hejlskov Elvén prata om fler vanliga missförstånd så hittar du podavsnittet ”Det här är inte att vara lågaffektiv” här!

En reaktion på ”Några vanliga missförstånd – del 5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s