Missförstånd nummer fyra i avsnittet “Det här är inte att vara lågaffektiv” har vi valt att kalla “Det hjälper ju ändå inte!” och det är ett utrop som sker efter det att man har arbetat lågaffektivt ett tag. Det fortsatta innehållet kretsar kring att personen man har arbetet lågaffektivt med fortfarande är till exempel impulsiv eller har svårt att vara följsam i det sociala samspelet.
Det här är ett missförstånd som är enkelt att bemöta. Vi arbetar inte med behandling. Om man reagerar på att en person som innan den lågaffektiva insatsen hade svårt att reglera sina impulser, efter den lågaffektiva insatsen fortfarande har svårt att reglera sin impulser, så hade man ett behandlingsmässigt fokus i botten. Man ville med andra ord förändra individen. Medan lågaffektivt bemötande handlar om att förändra omgivningen.
Speciellt psykologer (där majoriteten av utbildningstiden har kretsat kring just behandling, det vill säga förändring av en individ) kan ha svårt att förhålla sig till den här delen av den lågaffektiva metoden. Likaså gäller detta pedagoger, där ju fokus dagligen ligger på just utveckling av individen, via inlärning. Den lågaffektiva metoden, å andra sidan, bygger på tanken att vi alla är olika och att det inte finns något sätt att fungera som är “bättre” eller “sämre”, utan att varje människas värde och rättigheter är oavhängigt hens fortsatta utveckling eller inlärning. Det kanske kan jämföras med ett neurodiversistiskt (säger man så?) sätt att se på människan. (Med neurodiversitet menas att vi alla har unika uppsättningar förmågor och färdigheter och att ett visst sätt att tänka inte är en avvikelse från det “normala”, kanske till och med sett som det “rätta”, utan att varje individ är sådan hen är och att det finns en oändlig variation inom människan som art).
Om individen sedan utvecklas och tillägnar sig fler strategier och mer kunskap utifrån att vi har skapat en situation där vi möter individen där hen är, så ser vi det som en bonus. Vårt jobb medför i förlängningen att vi skapar utrymme för utveckling, men det är inte samma sak som att lägga fokus på utveckling eller att vi mäter framgången med metoden utifrån hur långt individen har utvecklats. Man kan kanske dra sig så långt som att säga att framgången mäts utifrån om individen är lycklig eller ej, och lycka är inte per automatik lika med utveckling. Lycka kan vara att se solstrålar studsa genom glasprismor, lycka kan vara ett eget hem, lycka kan vara att klappa en katt, lycka kan vara räkna bilarna på gatan. Att skapa förutsättningar för varje enskild individs rätt till ett gott och lyckligt liv blir vårt jobb.
Vi kan gå tillbaka till de gamla grekerna när det gäller det här sättet att se på människan och samspelet med omgivningen. Aristoteles lär ha sagt så här:
“He is happy who lives in accordance with complete virtue and is sufficiently equipped with external goods, not for some chance period but for a complete life”. (Ur “Den nikomachiska etiken” av Aristoteles).
Ett gott och lyckligt liv blir då något vi skapar tillsammans med varandra. För med “complete virtue” menas de värden vi tänker oss vara goda, så som till exempel att vara vänlig, klok och rättrådig och med “external goods” menas bland annat de yttre omständigheterna, vad vi bidrar med från samhällets sida sett, för varje enskild individ, när det gäller sådant som till exempel utbildning och trygghet. Och där kan vi tycka att den som har goda förmågor och färdigheter också har ett ansvar i att arbeta just för ett samhälle som skapar förutsättningar för var och en som lever i det att få växa och blomstra, sådan som man är.
Det goda samhället blir det samhälle som skapar förutsättningar för varje enskild individ, utifrån hens förmågor och färdigheter, att kunna leva ett gott och lyckligt liv. Inte bara då och då, när tillfälle ges, utan alltid.
Vill man läsa Aristoteles rekommenderas Den nikomachiska etiken.
(Och den fina illustrationen är min dotters).