Om det som inte går att mäta men som måste räknas med för framtidens skull

Nu har jag läst ut den omtalade boken Det omätbaras renässans av filosofen Jonna Bornemark (utgiven hos Volante 2018). Jonna Bornemarks berättarröst är tydlig boken igenom och leder mig igenom begrepp som ratio (att systematisera och kategorisera kunskap) och intellectus (förmågan att utforska det okända, det som inte finns inom något system eller någon kategori och där upptäcka ny kunskap). Hon har fokus på något som jag känner igen mig i dagligen, nämligen den pågående kampen om bevisföring och hur den utarmar livet på kraft. Jag syftar på kravet på mätbarhet och som i förlängningen tar bort såväl glädje och lust som kunskap och utveckling.

Jag måste börja med att säga att jag gillar så klart också, som alla andra, att veta att det som görs med mig har bevisats ge goda resultat med vetenskapens ögon sett. Inget snack om det. Samtidigt som jag är glad att man någon gång på 1800-talet inte rakt av fortsatte utgå från det man såg; att lunginflammation minskade när patienten blev åderlåten, utan funderade på om man kanske kunde göra på något annat sätt och sedan också började jämföra de olika behandlingarna och märkte att ännu fler blev friska/överlevde med den nya behandlingen. Det vill säga: jag är glad över att vi ifrågasätter våra metoder och att vi sträcker oss ut mot det vi ännu inte vet.

Det Jonna Bornemark lyfter fram i sin bok och som handlar om hur viktiga värden inte ska behöva stå tillbaka för kravet på mätbarhet blir något som jag sätter samman med det lågaffektiva arbetet. Det vill säga, det finns flera sätt att tänka kring kunskap och vad som fungerar och att vi behöver en renässans kring något annat än metoder som nu utarmar det mellanmänskliga mötet.

Evidenshierarkin

Jonna Bornemark börjar med att problematisera evidenshierarkin som inom vetenskapens fält ser ut som följer (förenklat):

  1. Systematiska metastudier där man väger samman många andra studier, helst av typ 2 nedan.
  2. Randomiserade kontrollerade prövningar (randomized clincial trial, RCT) där man ger en grupp den medicin (eller liknande) som man vill pröva och en annan grupp får sockerpiller. Grupperna lottas fram och helst ska inte ens den som ger pillret veta om det är medicin eller sockerpiller.
  3. Kontrollerad prövning utan randomiserade kontrollgrupper.
  4. Före och eftermätningar utan jämförelsegrupp. 
  5. Korrelationsstudier där man jämför variabler med varandra för att se om det finns något samband.
  6. Kvalitativa studier – som utgår från till exempel djupintervjuer med några få personer – eller experters åsikter.

Bornemark menar att i och med denna hierarki sållas viss kunskap bort och all kunskap anses inte heller vara lika mycket värd. Den kunskap som blir riktigt mycket värd är den mätbara kunskapen som befinner sig inom fördefinierade ramar. Till exempel mätandet av antal patienter/klienter/brukare, medan den kunskap som sållas bort är den som utforskar vad det är som sker i den specifika situationen och som vi dels ännu inte vet något om och dels inte kan mäta, till exempel personalens omdömesförmåga eller känslighet att kunna se och ta in den unika kontexten/att kunna anpassa sitt bemötande utifrån vad situationen kräver här och nu.

Här finner jag något som får mig att reflektera kring vad det är vi gör i det lågaffektiva arbetet och att det ju faktiskt inte är intressant att försöka mäta det som är i fokus här: vårt synsätt. (Tänker vi att personen gör det med flit eller att hen gör sitt bästa? Tänker vi att det är den andre som ska förändra sig eller att det är vi som behöver göra en förändring till nästa gång?) Det kan så klart vara vettigt att mäta antalet konflikter till exempel. Men det mest intressanta är väl ändå hur personalen tänker kring personens beteende och sitt eget ansvar i att kunna påverka situationen? Men det tänker jag ligger bortom mätbarhetens fält, det är istället något vi når genom mötet och genom samtalet. Och sedan är det ju visserligen så att vi inte får några konflikter om vi isolerar folk, men att det inte är någon etiskt bra metod. Och jag får nog ändå säga att jag själv tycker att etiken är mer intressant än evidensen. 

Bornemark lyfter upp begreppet evidensinformerad kunskap som en utväg i de verksamheter där det mellanmänskliga mötet riskerar att bli manualiserat på grund av hierarkins begränsning. Jag ser hur det begreppet finns inom det som Socialstyrelsen kallar evidensbaserad praktik och som definieras som ”att den professionelle väger samman sin expertis med bästa tillgängliga kunskap, den enskildes situation, erfarenheter och önskemål vid beslut om insatser”. Lågaffektivt bemötande bygger upp sin ram på aktuell forskning inom ett flertal olika vetenskapliga fält (neuropsykologi, stressforskning, affektforskning, utvecklingspsykologi, socialpsykologi med mera) och Bo Hejlskov Elvén har sammanställt några av dessa i en lista på sin hemsida: http://hejlskov.se/wp-content/uploads/2017/12/ReferenserLagaffktivtBemotande-1.pdf). En annan bärande del av det lågaffektiva bemötandet handlar om hur vi tillämpar etiken i det vardagliga arbetet och där varje människas rätt till delaktighet i utformandet av det egna livet och att bli bemött med respekt för dennes unika sätt att fungera ska genomsyra våra insatser. Det vill säga: vi ska ta hänsyn till ”den enskildes situation, erfarenheter och önskemål”.

Förpappringen

Kravet på effektivisering/optimisering (inom alla områden i livet, men låt oss stanna inom verksamheter så som skola, vård och omsorg nu i den här texten) leder till ett förpapprat samhälle, skriver Bornemark vidare, och det är det som kan synas och jämföras klart och tydligt som blir det eftersträvansvärda. (Tänk SMARTA mål). Inte hur/på vilket sätt/till vilket pris detta synliga har hamnat på pappret. Det extrema fokuset på det synliga och mätbara har också lett till att de värden som finns bakom själva effektiviseringen har tappats bort. Värden såsom ett gott och meningsfullt liv. Frågan om hur den person jag har framför mig mår/känner/upplever sin tillvaro står tillbaka för att jag ska utföra en viss handling vid en viss tidpunkt för att ett mål ska uppnås/för att manualen säger att jag ska göra så. Bornemark tar som exempel personalen som ska duscha personen på äldreboendet men där personen inte vill duscha och där personalen ställs inför valet: missa ett kryss i rutan att duschen är genomförd vs gå över en persons gränser och tvinga igenom duschen.

Detta hänger samman med det jag skrev här ovan om hur lågaffektivt bemötande bottnar i ett förhållningssätt/en människosyn. Det vill säga, vi ska värna om värden som inte får stå tillbaka utan som är varje människas rättighet, såsom autonomin (rätten att bestämma över sig själv i så hög utsträckning som möjligt/rätten att få vara den man är), och som medför att tvångsåtgärder eller insatser som syftar till att förändra den andre så att hen passar in i mallen/manualen går bort.

Renässansen

Slutligen riktar Bornemark sin blick mot det som blir renässansen i vår tid vad det gäller kunskap och utveckling och där en av dessa önskade återkomster handlar om humanioran (filosofin, konsten och litteraturen för att nämna tre områden inom detta fält). Det vill säga det som kretsar kring berättelsen om vem jag är och vem du är. Berättelsen om oss själva och andra och som vi förmedlar genom så väl ord som bild, och som dessutom ofta sträcker sig bortom det vi redan vet. Det är ju i det här fältet som vi ställer frågor om livet vi lever och där svaret inte alltid är svart eller vitt. En berättelse ringar in en känsla som berättar något viktigt för mig och som kan bli avgörande i mitt fortsatta arbete. Det kan vara efter ett sådant möte som jag som personal väljer att backa, vänta och låta den upprörde personen få den tid som krävs för att bli lugn utan att tappa kontrollen över sig själv, istället för att jag går emot, håller fast och skjutsar upp situationen till kaosnivån. Det kan vara en bild jag ser och som förmedlar ett sammanhang som helt plötsligt gör att pusselbitar faller på plats och jag får en insikt i vad mina strategier, det jag gör och säger varje dag i mitt arbete, faktiskt bottnar i.

Förståelse som skapas genom frågor, samtal och berättelser och som leder till en kunskapshöjning, till bättre vård, omsorg eller undervisning, befinner sig på ett fält som ligger bortom det Bornemark menar med ratiot (det som vi redan har fördefinierat och mäter och det som vår tids samhälle styrs av). Vi befinner oss där istället i ett möte och det som sker där går det inte alltid att sätta ett enkelt ord på (det som Bornemark menar med intellectus). Det betyder inte att det inte ska räknas med för det. Frågan är istället om inte min förmåga att ta ansvar och sätta mig in i den andres perspektiv har bättre förutsättningar att väckas just med hjälp av humanioran, än om jag får en manual som jag ska följa eller en ruta att kryssa i.

Ur ett lågaffektivt perspektiv är det just de många berättelserna i boken Problemskapande beteende (Hejlskov Elvén, 2009/2018) som har gett mig mest inom det här området. Mer än vad jag tror vilken peer-reviewed RCT-studie i världen som helst hade kunnat göra. En människas berättelse om hur hen upplever maktlöshet och panik över att bli fasthållen är nog för mig. 

Fotocred: Giammarco Boscaro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s