Jag får ju ofta frågan i handledningar hur man ska göra när folk är hotfulla eller våldsamma, hur man löser sådana situationer, men svaret gäller i alla sammanhang där vi har med en annan människa att göra, när vi försöker hjälpa någon annan:
Det går inte att hoppa över det första steget, att jag försöker sätta mig in i den andres situation. Att jag släpper allt som är mitt för en stund och istället utgår från den andres perspektiv (använder min förmåga till empati), och att jag börjar där den andre befinner sig. (Som Kierkegaard säger).
Och där tänker jag att det handlar om att bekräfta (eller rättare sagt validera) den andres verklighet/upplevelse/känsla. Det är där allt börjar. Det kan vara något så enkelt som att säga: “Jag fattar att det är jättejobbigt just nu.” Och det kanske inte ens är med ord vi har möjlighet att kunna förmedla oss i stunden, men jag tror att med vår kropp och med våra gester, med vårt minspel och tonfall kan vi antingen bekräfta eller avfärda den andres upplevelse av det som sker. Och där vet vi ju att när vi blir bekräftade (validerade) så sjunker vår ångest.
Även om jag inte förstår varför folk gör som dom gör, även om jag själv inte gör som andra gör, så kan jag fortfarande begripa att med tillräckliga belastningar i livet tippar det över för vem som helst. Och att jag begriper det, det kan jag spegla genom mitt kroppsspråk, genom mitt tonfall. Medkänslan.
Men att se på situationen ur någon annans perspektiv kräver mod. För jag kan komma att se sådant hos mig själv som jag inte är beredd på. Jag kanske ser min egen rädsla, min egen ångest.
Att vara rädd för vad som kan dyka upp inombords, att ha svårt att möta och hantera egen ångest blir ett stort hinder i arbetet med personer som har svårt att avskärma sig från andras känslor, som reagerar snabbt och kraftigt känslomässigt och som inte kan reglera sig själva. För i takt med att min ångest ökar kommer den andres känsloläge att stiga. Och – när mitt eget rädslosystem är påkopplat ökar risken att jag inte utgår från den andres perspektiv och att mina interventioner till och med förvärrar situationen.
Jag tänker att vi behöver ha självmedkänsla för att kunna möta och hantera våra känslor och för kunna sätta oss in i den andres perspektiv och känna medkänsla med andra. Att ha medkänsla med sig själv och de reaktioner man har, att kunna stötta och lugna sig själv i stunder som är svåra, att acceptera den man är här och nu och agera medvetet och med närvaro i stunden. Det gör att jag kan möta den som är hotfull eller våldsam där hen är, jag tar klivet utanför mig själv och ser ur dennes ögon istället. Då ökar chansen att jag agerar på ett sätt som lugnar och tryggar, på ett sätt som medför att den andre får kontroll över sig själv igen.