Det är ju inte så konstigt

Ungefär varje dag använder jag mig av frasen: “Det är inte så konstigt, så kan man också göra”. Till personal när jag ska bemöta deras funderingar kring varför en person beter sig på ett eller annat sätt, eller till mina barn när jag ska förklara varför andra barn (och vuxna med för den delen) säger eller gör som dom gör. Vi undrar så klart alla varför människor gör till synes obegripliga saker. Och det är just det. Det är till synes obegripligt. Det vill säga, det är inte så konstigt om man får hela bilden. Den får vi inte alltid, men av någon anledning så blir det som det blir. Och om vi utgår från att människor som kan uppföra sig gör det (Bo Hejlskov Elvén) och att bakom varje problemskapande beteende finns en outvecklad färdighet eller ett olöst problem (Ross W. Greene), så är den anledningen oftast rätt begriplig dessutom.

Jag har en låda (mental sådan) där jag stoppar ner sådana beteenden som jag hör talas om, som kan väcka funderingar hos en – hur kan man göra så? – men som jag inte har någon bra förklaring på i stunden om någon skulle fråga mig. Den lådan har jag märkt upp med: “Det är nog inte så konstigt om man väl får hela bilden”. Med den inställningen blir det nämligen så mycket lättare att komma vidare till nästa steg: Och vad innebär det för mig? Är det ett problem för mig? Behöver jag hantera det? Vad kan jag i så fall göra? Vilka alternativ har jag framför mig om det är så att den här personen gör så här, jag kommer kanske aldrig att förstå varför, men vad blir nästa steg för mig?

Jag har märkt att den gör något med mig, den här lådan. Jag häpnar inte över folks beteenden. Jag baxnar inte. Jag smittar inte med rädsla, oro, skräck eller vånda. Och jag dömer inte. (Och det är nog bra, både på jobbet och hemma).

Jag tror inte någonting skulle kunna få mig att höja på ögonbrynen när det gäller konstiga saker man kan göra. Först och främst så har jag hört det mesta, och det jag inte har hört kommer jag att placera i den där uppmärkta lådan och sedan gå vidare till mitt nästa steg. Ibland kan det steget vara att man vidareutbildar sig för att man faktiskt vill förstå. Och kanske också behöver förstå i och med att man handleder personal som arbetar med personer som har ett annorlunda sätt att tänka. Men så är det ju också så att vi kan låta folk få vara lite eljest med (det vill säga lite egna, lite speciella, inte som alla andra). När vi låter varandra vara sådana vi är – utan att lägga några negativa värderingar eller moraliserande tyckanden ovanpå den andre – så kommer vi närmare en värld där olikhet är norm. 

Och jag tror att ju mer vi delar med oss av hur det kan vara att vara människa (människa på riktigt, sådana vi är bakom våra masker) så blir det dels lättare för den där lådan att dyka upp i allas våra huvuden (för vi förstår ju till slut att det finns så mycket mer än det vi initialt ser) och dels så är det ju så att ju mer knasigheter vi förstår att vi alla gör, ju mindre dömer vi varandra. Lite mer vidsynthet är bra för medmänskligheten ju.

Här är första sidan i min ritbok där jag reflekterar vidare på det här med att det ju inte är så konstigt egentligen. När man tänker efter. Det finns fler sidor och jag delar dem här och på min Instagram och min Facebook med jämna mellanrum framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s