Häromdagen lyssnade jag på en podd om arbetsliv och där temat för avsnittet var hur man som chef kan förstå och bemöta medarbetare med psykiska funktionshinder. Man lyfte neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, missbruksproblematik och det man kallade jag-svaga personer, och jag upplevde det som att man drog alla dessa över en och samma kam. Det gav inte en rättvis bild av hur det kan vara att ha ett annorlunda sätt att fungera på jobbet, utifrån till exempel en autism-diagnos eller en ADHD-diagnos, och gällande dessa fick man som chef inte med sig så många mer konkreta råd än att man ska skapa en kontakt och börja där personen själv befinner sig. Det tror jag vi redan är överens om, att det är förutsättningen för alla goda relationer, oavsett om de är på jobbet, fritiden eller hemma. Jag tror vi behöver kunna bättre om vi ska skapa attraktiva och inkluderande arbetsplatser, och jag tror att som chef för en verksamhet, vilken som helst, kan man vinna mycket på att förstå och bemöta autister och personer med ADHD. Då behöver vi utgå från all den forskning som finns om hjärnan och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Riksförbundet Attention driver kampanjen “ADHD på jobbet” och har på sin hemsida både aktuella kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och goda exempel från arbetslivet, för både arbetstagare och arbetsgivare.
Dessutom måste vi våga prata om olika sätt att fungera och förstå att det är första steget på vägen mot ökad förståelse och ökad acceptans för varandras olikheter. En diagnos fyller en funktion på så sätt att vi i och med den får verktyg för att skapa framkomliga vägar i arbetslivet. Det viktigaste blir att belysa den enskilde individens behov och där behöver dialogen mellan chefen och medarbetaren komma till stånd. Att prata mer om funktionsnedsättningar på jobbet och att uppmärksamma vilka behov som föreligger, kan leda till att onödiga missförstånd och konflikter kan undvikas.
När det kommer till arbetsgivarens kännedom om funktionsnedsättningen så träder också arbetsgivarens skyldighet att utgå från diagnosen i utformningen av stöd och anpassningar in. Det är först då som diskrimineringslagen, som syftar till att öka tillgängligheten på arbetsplatsen för personer med funktionsnedsättningar, kan komma att gälla.
Utan rätt stöd finns det en risk att vi försätter autister eller personer med ADHD i en ohållbar arbetssituation och där sjukskrivning, eller till och med uppsägning, kan bli konsekvenserna av detta. Som chef kan man arbeta förebyggande och förhindra att sådana här situationer uppstår, men utan förståelse och kunskaper kommer vi aldrig dit. Och om vi inte pratar om funktionsnedsättningar överhuvudtaget så gör vi det garanterat inte alls. Gör vi inte chefen medveten om de förutsättningar som behövs för att medarbetare ska kunna delta på lika villkor, så har vi en lose-lose-situation. Att prata mer om autism och ADHD på jobbet är ett steg i rätt riktning.