Konsten att ställa rätt fråga

Jag får som psykolog ofta frågor som man önskar att jag ska besvara. Men i många fall slutar det med att jag ställer en fråga tillbaka, kanske till och med byter ut den första frågan jag fick mot en ny för att ge ett annat perspektiv. Det här är ju ett klassiskt psykologskämt. Att psykologen besvarar en fråga med en fråga. Men det finns något vettigt i det. Och jag ska försöka förklara varför. (Och jag lovar inte att jag inte avslutar det hela med en fråga sedan).

Vi löser problem dagarna i ända, stort som smått, och när vi hamnar inför något där vi inte kommer vidare börjar frågorna dyka upp i våra huvuden. De här frågorna bottnar i våra kunskaper och erfarenheter. I hur vi ser på världen och på människan. Att få flera olika infallsvinklar, frågor, blir så klart viktigt när vi problemlöser tillsammans. Men något som vi ofta missar är frågan om varför vi ställer just dessa frågor.

För att minska risken att vi sätter igång insatser som missar målet, som kanske till och med förvärrar situationen i vissa fall, tror jag att vi behöver infoga en fråga om frågan innan vi kastar oss över jakten på svaret.

För frågor bottnar i någon slags hypotes. En fråga uppstår inte hur tomma intet. Den hör samman med något. Jag frågar inte min man om det finns mjölk i kylskåpet om jag redan vet att det finns mjölk i kylskåpet. Jag frågar utifrån hypotesen att det inte finns någon mjölk kvar i kylskåpet eftersom barnen var ute i köket och gjorde mellanmål nyss. Och jag grundar min hypotes på erfarenheten av att barnen hellre dricker mjölk än vatten.

Liksom att jag alltid inledningsvis frågar hur magen fungerar eller om det finns bakomliggande fysisk smärta i kroppen vid självskadebeteenden hos personer med intellektuell funktionsnedsättning eftersom studier visar att den här gruppens fysiska hälsa ofta hamnar i skymundan och att självskadebeteende är ett sätt att hantera perceptuell överbelastning.

I våra professionella roller kan vi behöva bli uppmärksamma på vad de frågor vi ställer hänger ihop med. Vilka är våra hypoteser? Vilken slags kunskap hänger de ihop med? Vad vetenskapen säger? Med våra personliga erfarenheter? Eller – hänger de ihop med moralen?

För när vi hamnar i dilemman, konflikter, ställs inför problem, så söker vi efter lösningar oavkortat. Vi har kunskap vi har tillägnat oss genom utbildning, erfarenheter vi har fått genom arbete men vi har också en uppfattning om världen, och människan i den, och som vi kan kalla vårt moraliska perspektiv och som är resultatet av allt vi tar in, livet igenom. Och jag tror att vi behöver syna våra frågor och vad vi grundar dem på innan vi ger oss ut på jakten efter svaret.

Beroende på situationen och på vilka hypoteser som finns bakom frågorna kommer en del frågor bli till hjälp, men andra kan bli till stjälp. Låt mig ge ett exempel:

En elev kommer inte till skolan och vi sätter igång och problemlöser.

Person 1 frågar: ”Skulle hon inte behöva prata med någon om hur hon mår?” Utifrån den hypotes personen har att om barnet inte kommer till skolan på grund av sitt mående behövs samtalsbehandling. Något som har sitt ursprung i personens egen positiva erfarenhet av terapi.

Person 2 frågar: ”Hur gör föräldrarna där hemma?” Utifrån personens hypotes att om föräldrarna låter barnet göra hur som helst så är det inte så konstigt om barnet inte kommer till skolan. Något som bottnar i det moraliska perspektivet personen har; att det är fel av föräldrarna att inte sätta ner foten.

Person 3 frågar: ”Hur fungerar det med maten och sömnen?” Utifrån hypotesen att om barnet inte äter och sover har hen ju ingen energi och kommer inte heller iväg till skolan. Något som baseras på kunskap om hur våra kroppar fungerar.

Person 4 frågar: ”Vet vi vad hon själv vill?” Utifrån hypotesen att om vi inte har tagit reda på vad barnet själv vill så kan vi inte veta om våra insatser kommer att hjälpa eller inte. Något som bottnar i det moraliska perspektivet att barnets röst behöver bli lyssnat på och att barnets delaktighet är viktig.

Person 5 frågar: ”Har vi anpassat utifrån hennes sätt att fungera?” Utifrån hypotesen att om vi inte har anpassat skoldagen så att den stämmer överens med barnets förmågor och färdigheter är det inte så konstigt om barnet inte klarar av att vara i skolan. Något som har sitt ursprung i kunskap om att vi har olika sätt att fungera och att krocken mellan krav och förmåga kan ge olika negativa effekter.

Ja, vilka frågor blir till hjälp? En del känns självklara. Till exempel den om elevens delaktighet och om huruvida skolan är anpassad utifrån elevens sätt att fungera eller ej. Hur de svaren ser ut ska vi börja undersöka med en gång. Andra behöver vi utforska vidare, men de utgör inte det initiala huvudspåret i arbetet. En del kanske vi ska behålla för oss själva.

Att, tillsammans med andra, fråga sig varför man frågar just det man frågar, och på så sätt synliggöra våra hypoteser och vad vi baserar dem på, tror jag kan bli till hjälp när vi sållar bland våra frågor och börjar planera insatser. Vilka av antagandena går att luta mot vad forskningen säger? Vilka har stöd i beprövad erfarenhet? Vilka är viktiga ur ett etiskt perspektiv? Vilka kan vi konstatera handlade om vårt eget moraliserande? Kanske märker man till och med att man jobbade utifrån en fördom. Det ska vi såklart undvika.

Det får bli en retorisk fråga på slutet:

Är det så att konsten att ställa rätt fråga beror på om man också har frågat sig varför man frågar det man frågar?