Ibland hör jag resonemanget: fast det var ett skarpt läge och därmed var det rätt att: och sedan följer ofta en repressiv åtgärd. Det skarpa läget rättfärdigade handlingen. Det är ju väldigt sällan att det handlar om att vi vill förklara varför vi gjorde något riktigt empatiskt.
Men jag undrar: vilka personer är det vi hamnar i skarpa lägen med? Vilka elever? Vilka ungdomar? Vilka vuxna? Vilka personer är det vi inte kan lirka bort innan det kraschar? Är det inte så att det oftast handlar om personer som av en eller annan anledning inte kan förutse orsak och verkan, styra sig själva, byta tankespår, bromsa sina impulser, lugna ner sig själva? Som helt enkelt inte kan bättre? Som, om de hade haft förmågan, hade tagit en annan väg ut, en lite smartare, en lite mer framgångsrik?
Om det är så, att min gissning stämmer, så är min följdfråga: är det inte dessa personer som är i allra störst behov av vårt stöd, vår hjälp, vårt empatiska bemötande? Eftersom de inte förmår bättre på egen hand? Eftersom de behöver vårt lugn, vår tröst, vår försäkran, för att kunna släppa, komma vidare, slappna av.
Är det inte så att när varningsklockan för skarpt läge ringer i våra öron, då ska vi slå på vår empatiska förmåga. Omedelbart.
Vad blev för svårt? Vad hade jag förväntat mig att du skulle fixa? På vilka sätt kan jag göra dig trygg igen? Hur ser det här ut ur ditt perspektiv?
Att använda sin empatiska förmåga är att kliva ur sig själv och in i någon annan. Och sedan bemöta den andre utifrån vad vi upptäcker.
Är inte empati ett av ledorden för i stort sett alla våra samhälleliga instanser? Och är det inte så att det är i skarpa lägen som vår professionalitet verkligen prövas? Det är ju inte svårt att visa empati med den som söker hjälp och tröst, menar jag. Eller med den som vi tydligt ser inte kan göra så värst mycket bättre än så här. Kanske på grund av en synlig funktionsnedsättning. Men den som skriker och gapar åt oss? Varför skruvas vår empati ner i sådana situationer, när den borde skruvas upp?
Är det för att vi blir stressade, och därmed får lite svårare att kliva utanför oss själva? Är det för att vi tror att den andre faktiskt kan låta bli att skrika och gapa? Nej, vi har ju inte direkt empati med den som beter sig illa med vilje.
Men om vi utgår från att personen inte kan låta bli. Att hen har låst sig. Inte inser vad som håller på att hända. Att det vi ser framför oss är ett rop på hjälp. Vad händer med oss då? Vi kopplar väl på vår empati? Hur förändra situationen, hur göra för att inte trappa upp?
När vi använder vår empatiska förmåga tar vi ansvar.
Och vi kommer att få fatt i ny information att använda oss av. Kanske ser vi hur vi driver på en upprörd känslospiral och att vi behöver göra vad vi kan för att dämpa våra egna känslor och börja smitta med lugn. Kanske hör vi att den andre har en fråga som vi inte har besvarat och som handlar om något som är viktigt för personen. Eller att det finns en rädsla hos den andre som vi behöver trygga. Det här är sådant vi bara kan se om vi använder vår empati.
Att ta ansvar för situationen och slå på sin empatiska förmåga i samma stund som varningsklockorna börjar ringa tror jag leder till att fler skarpa lägen kan undvikas.