Det är ju inte bara frukost detta handlar om. Det handlar om frågan var man är och jobbar någonstans. Och att svaret är att det är i någons hem. Men hur enkelt är det egentligen när den som bor där är så olik en själv? Vad det gäller vad man äter, när man sover, hur man spenderar sina dagar? När man ser att den andra skulle kunna ha ett helt annat liv om hen bara började göra/äta/sova på ett annat sätt.
Hur mycket kan vi bestämma i någon annans liv? En av de grundläggande etiska principer vi har att efterleva när vi är i ett möte med en annan människa är autonomiprincipen; rätten att bestämma själv i sitt eget liv så långt som möjligt. När är det ok att gå in och ta bort självbestämmanderätten?
Psykolog Bo Hejlskov Elvén lyfter upp ett antal tillfällen, baserade på rättighetsetikern Martha Nussbaums tankar om autonomi och begränsningar.
- Det är när det handlar om liv och död. Om någon försöker kasta sig ut genom ett fönster kan jag dra in personen igen.
- Det är när det handlar om omsorg om någon annans välmående och hälsa. Om någon inte duschat på evigheter kan jag på olika sätt och vis arbeta för att få personen att säga ja till en dusch, trots att det inte är hens egna förslag från början. Men jag kan inte tvångsduscha någon.
- Det är när det handlar om vilka möjligheter personen har att vara agenten i sitt eget liv. Om livet blir för stort och valmöjligheterna överväldigar en så att man inte ens kommer utanför dörren kan jag skapa en ram där det blir lättare för personen att navigera. Att begränsa möjligheterna till den eller den tröjan, den eller den frukosten och de eller de skorna. För att sedan kunna komma ut och göra det som gör livet värt att leva.
Men för varje steg nedåt vi kommer i den här trappan ju mer delaktighet krävs (att välja ut vilka kläder man ska välja mellan om dagarna till exempel, att göra en frukostlista som sedan gäller för veckan som kommer osv) och ju mer pedagogik från min sida sett (att plocka fram och göra tillgängligt, att förbereda genom bildschema, att göra motiverande genom att leka sig igenom morgonrutinerna tillsammans osv).
Upplevelsen av att bestämma i det egna livet hänger samman med hur förnöjsamma vi är. Jag är nöjd med att både jag och den jag möter på vägbanan håller oss till trafikreglerna. (Ett exempel som Bo brukar använda sig av för att illustrera när vi är nöjda med att var och en inte får lov att bestämma själv). Då slipper jag lägga energi på att fatta beslut i varje ny sekund och graden av dödsångest sjunker också något i och med att trafikregler finns. Däremot bestämmer jag gärna själv när jag åker och handlar idag. Fast jag är begränsad till ramen 7-23, det är de tiderna min mataffär har öppet här. Men med förberedelser och planering så löser jag ju det. Och när jag väl är i affären och handlar min mat känns det bra att köpa sånt jag tycker om att äta. Fast jag är begränsad till hur mycket pengar jag har med mig. Men med förberedelser och planering (jag kollar matkontot och gör en handla-lista innan jag åker iväg) så löser jag ju det också. Men müsli med torkad banan lägger jag bara inte ner i min korg. Där vill jag verkligen värna om självbestämmanderätten. (Gärna müsli med russin och dadlar och hasselnötter). Och sen när jag är hemma så äter jag när jag är hungrig. Och ibland för att det bara är gott. Samtidigt som det är begripligt för mig att om jag vaknar vid elva (hypotetiskt exempel för vi har barn som nästan aldrig sover, speciellt inte om morgnarna) och min man står och gör en currydoftande kycklinggryta i köket så kan jag nöja mig med att ta en banan medan jag väntar tills klockan blir tolv och vi äter lunch. Hade han inte gjort det och jag hade vaknat hungrig klockan elva, utan någon mat inplanerad i sikte, så hade jag gjort kaffe och macka. Varför skulle jag inte göra det?
Frågan om när man äter frukost, innan eller efter klockan 9 behöver ses utifrån den här komplexiteten. Det är ingen som har sagt att det ska vara enkelt att ha med människor att göra!