FAQ om lågaffektivt bemötande

I vågorna efter att begreppet lågaffektivt bemötande har snurrat runt i media (vad som sedan verkligen har varit lågaffektivt bemötande och inte är ju en annan fråga men själva begreppet har hängt med i otaliga tidningsrubriker i alla fall) så följer några av de vanligaste frågorna jag stöter på just nu. Jag tänker det är såna frågor som jag själv hade velat reflektera kring om det här hade snurrat runt när jag började jobba med lågaffektivt bemötande. Så jag delar mina tankar med er:

1. Hur gör man om någon är våldsam? Är det att vara lågaffektiv att inte göra någonting?

Den här frågan innehåller många svar. Första vägledningen ligger i motfrågan: Är det en farlig eller icke-farlig situation? Med en farlig situation menas farlig för eget eller andras liv. Icke-farliga situationer kan handla om att saker och ting går sönder. Sånt går att lösa sen. Målet i en kaosfylld situation är att den ska passera så snabbt som möjligt. Snabbast går det om omgivningen i en icke-farlig situation backar undan och väntar ut. Med följande ord i öronen: Aldrig överge. Så inte backa som i att överge. Utan som i att inte utgöra något hot eller ytterligare en belastning för den som redan är belastad nog. Att få undan andra personer blir ett arbete i sig. Där kan det vara bra att man delar upp sig som personal. Någon som hjälper de andra att hitta andra aktiviteter och någon som fortsätter hantera situationen som pågår.

Att man inte ska göra någonting är ett feltänk. När någon annan är i kaos gör en själv bäst i att (utöver att backa och vänta) ta ansvar för det egna beteendet i relation till om det sänker eller ökar stressen hos den andre. Det är ett aktivt arbete som kräver att jag lyssnar in var den andre befinner sig hela tiden. Om jag behöver backa mer, om jag behöver sätta mig ner, om jag behöver vara tyst, om jag behöver bekräfta att allt kommer att ordna sig, om jag behöver byta ut mig själv för att jag inte klarar av att inte gå upp i affekt själv. Det kräver inlyssnande (att jag arbetar med min empati hela tiden), flexibilitet och kreativitet från min sida sett.

Är det ett farligt läge rekommenderas Studio 3 – metoden. Det är fysiska interventionerna där man går in och bryter två som slåss, en som skadar sig själv riktigt allvarligt, eller om jag själv håller på att bli skadad. Det finns utbildare i Sverige, men man hittar Studio 3 och upphovsmannen Andrew McDonnell här: https://www.studio3.org/

2. Hur gör man för att få personer att göra det vi vill att dom ska göra (arbeta med skoluppgifter, sköta sin hygien osv) utan att man pekar med hela handen/ger konsekvenser?

Det kräver först och främst att vi börjar där den andre befinner sig. Vad är det som ligger i vägen för att kunna göra rätt? Utgångspunkten är att man gör rätt om man kan. Det gör nämligen majoriteten av människor. Och på dem fungerar det att både peka med hela handen och ge konsekvenser när det blir fel av någon anledning. (Om man har lust att använda sig av det sättet för att få folk att arbeta vill säga). Frågan är istället hur det kommer sig att någon inte kan göra ”rätt” ändå. Oftast behöver man börja med en kartläggning för att komma vidare. Finns det outvecklade färdigheter eller olösta problem som ligger i vägen för att kunna göra ”rätt”? Har vi haft för höga förväntningar (krav)? Har vi trott att hen ska komma igång på egen hand, när det visar sig att hen brister i det som kallas exekutiva funktioner och som handlar om startmotorn (bland annat). Efter en sådan kartläggning behöver man se över så att kravanpassningar matchar mot outvecklade färdigheter (till exempel bildstöd för att kunna genomföra morgonrutinerna för den som har svårt att styra sig själv på egen hand) och att eventuella olösta problem blir lösta (till exempel att hjälpa till att reda ut konflikten som gör att personen har slutat gå till jobbet). Men även med styrkor och intressen (till exempel att blanda in favoritsuperhjälten i det som ska göras).

Vi kan också ta hjälp av begreppen hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Det som vi tänker är bra om personen gör, är det hanterbart? Har hen resurserna som krävs för att kunna genomföra detta? T ex att duscha. Kan hen hantera det rent perceptuellt? (Duschstrålar mot huden, kyla, värme etc). Kan hen hantera det funktionsmässigt? (Att själv gå från det ena momentet till det andra i det övergripande begreppet ”duscha”). Är det begripligt? Finns den här aktiviteten i ett sammanhang där det är lätt att se hur saker och ting hänger ihop? Till exempel: det är mer begripligt att man går in från rasten om de andra går in, och om man vet vad man ska göra när man kommer in i klassrummet igen. Men sen är frågan om det är meningsfullt det man ska göra? Det är svår att få folk att göra sådant som de inte ser någon mening med. Att göra saker och ting ”bara för att” fungerar på en del men verkligen inte på alla. Är det så att det är här det brister så behöver man arbeta än mer långsiktigt än vad man gör när man arbetar utifrån begreppen hanterbarhet och begriplighet. För att veta vad som är meningsfullt för någon annan kräver ju att jag sätter mig in i den andres upplevelsevärld och liv. Och det kan ta tid.

3. Är det så att lågaffektivt bemötande är ännu en trend som kommer att försvinna så småningom?

Det beror lite på hur man ser det tänker jag. Om man ser på det som att vi blir ”mättade” på nyhetens behag, så ja, det kommer att komma en tid när lågaffektivt bemötande inte är ”det nya” längre.

Om man ser på det som att lågaffektivt bemötande aldrig var något nytt, utan att man ringade in beståndsdelarna av ett bemötande där man låter den andre behåller sin självkontroll, så nej, det kommer inte att försvinna.

4. Kan man inte ställa krav om man arbetar lågaffektivt?

Jag brukar omformulera frågan för att kunna svara bättre. Så här ungefär: Hur ställer man krav när man arbetar lågaffektivt? Saken är nämligen den att vi behöver få saker och ting att fungera. Till exempel få barn att lära sig saker som dom inte visste att dom behövde lära sig. Eller att få någon att sköta sin hygien på en någorlunda hyfsad nivå. Det här handlar om kravsättning. Fast kravanpassning är snarare ordet som man utgår från om man arbetar lågaffektivt. Hur får jag hen att göra det här, av fri vilja? Och samtidigt behålla tilliten till mig? För att lyckas utifrån de här två frågorna krävs empati, flexibilitet och kreativitet. Frågan är alltså inte om utan hur man får folk att göra sådant som de inte gör av bara farten själva.

5. Men om man har och göra med personer som inte har autism eller ADHD, behövs lågaffektivt bemötande då?

Ett lågaffektivt förhållningssätt följer med mig oavsett om jag är på jobbet, i bussen, på släktträffen eller hemma. Utgångspunkten människor gör rätt om de kan, hänger med oavsett om jag vet att de jag möter har en funktionsnedsättning eller inte. Självklart är det skillnad vad det gäller t ex ansvarsfrågan och påverkansmöjligheterna om jag är på gågatan eller om jag är på jobbet. Men det är också som så att om man en gång har börjat se på sin omvärld utifrån ett lågaffektivt förhållningssätt, så är det näst intill omöjligt att tvinga tillbaka sig in i att tänka på något annat sätt om människor och fungerande.

Sedan är det ju så att det inte är något skadligt att bemöta folk lågaffektivt oavsett funktionsvariation. Det är inget som säger att man måste muttra högt och kasta onda ögon på folk som går före en i kön. Om man tänker att hen hade stått kvar i kön om hen hade kunnat så blir man lite mindre förnärmad själv och får kanske till och med en lite bättre dag. (Slipper bära med sig idioter på hög i tanken under dagen).

6. Varför verkar många tro att man bara ska vara lugn (och nästan lite mesig) om man är lågaffektiv?

Jag tror att själva begreppet lågaffektiv leder oss in i en tankefälla. Vad ser man framför sig om inte någon som försiktig sätter upp handflatorna, backar och hyssjar om man säger ordet lågaffektiv? Jag tror aldrig jag har agerat så. Däremot har jag backat, satt mig, tagit ett djupt andetag, väntat och lyssnat in den andre med alla mina sinnen uppskruvade på max. Det är att vara lågaffektiv. Det är också att vara lågaffektiv att säga till mitt barn som står framför mig med armarna i kors och säger: – Men jag vill ha spagetti!!, att det är en jättebra idé att äta spagetti och köttfärssås och att vi genast skriver upp vilken dag vi äter det på, eftersom jag står och lagar falukorv och makaroner nu. Och så är det att vara lågaffektiv att undra om du vill ha de svarta eller bruna kängorna idag. (Eftersom de paljettströdda flipflopsen är instoppade i en låda märkt med sommarskor i förrådet och de tar vi fram 1 juni. Men jag vet att jag förebygger ett utbrott om jag ger dig lite valmöjligheter och att kängor eller kängor är bra att välja mellan idag).

Vad mer är att vara lågaffektiv? (För jag tror vi behöver bredda bilden av vad det är att vara lågaffektiv). Det är att utgå från att du gör ditt bästa. Att ta ansvar för mina egna känslor och inte förutsätta att du kan hantera det jag lägger i ditt knä. Att fråga mig själv om det jag gör nu underlättar för dig/löser ditt problem, eller om det är jag som förvärrar alltihop nu med allt jag försöker få dig att göra. Jag tycker att författaren, föreläsaren och flerbarnsmamman Tina Wiman berättar så bra om lågaffektivt bemötande i vardagen i sin blogg så jag länkar er dit: https://munderbar.wordpress.com/

7. Hur tänker du som arbetar med lågaffektivt bemötande i och med att det befinner sig i sin linda forskningsmässigt sett?

Jag tänker så här: först och främst är detta ett förhållningssätt för mig. Det handlar om människosyn. Hur jag ser på etiska frågor som ansvar, makt, tillit, autonomi. Värden. Det är något som sker i mötet mellan mig och dig. Det är där resultatet finns. Om det här blev bra eller inte. Självklart finns det variabler man kan stoppa in i en studie. Men samtidigt finns det aspekter av möten mellan människor som vi aldrig kommer kunna mäta. Det är den lite mer filosofiska ansatsen att besvara frågan. Och jag drar inte iväg mer på den delen av svaret just nu tror jag. Det kan jag ta en annan gång!

Det mer forskningsriktade svaret handlar om hur lågaffektivt bemötande byggs upp av beståndsdelar som går att luta emot olika forskningsfält. Där hittar vi neuropsykologi, stressforskning, utvecklingspsykologi, evolutionsstudier. Fast detta innebär ju inte att lågaffektivt bemötande som en enhet i sig är tillräckligt beforskat. Å ena sidan finns det forskningsprojekt på gång så det handlar om att vänta. Men å andra sidan är detta egentligen inte något jag själv väntar på med någon jättespänning just i samband med lågaffektivt bemötande. Jag är istället mer intresserad av att fördjupa mig i personers egna upplevelser av att bli bemött med ett lågaffektivt bemötande. Och att utforska vilken etik och vilket synsätt som ligger bakom insatser vi använder oss av i mellanmänskliga yrken.

För att återvända till frågan om evidensbasering ute i verksamheter. Ett lågaffektivt förhållningssätt är något som används i livet medan det pågår. Det är inte isolerat till ett behandlingsrum och det finns ingen manual att följa. Det gör att det är svårt att svara på frågan om ett visst resultat beror på det lågaffektiva förhållningssättet i sig, eller vilka andra faktorer som kan ha påverkat att det blev som det blev. Just hur organisationen som det lågaffektiva bemötandet praktiseras i spelar oerhört stor roll för utfallet. Detta gäller inte bara när det handlar om lågaffektivt bemötande så klart, utan vilka strategier eller metoder som helst som används. Ledningsförankring, resursfördelning, organisatoriska förutsättningar etc är ju alltid involverade och behöver tas hänsyn till när man utvärderar arbetet som görs på golvet.

8. Det känns som att det inte räcker att bara använda sig av lågaffektivt bemötande.

Exakt. Lågaffektiv bemötande är en del. Samtidigt som det handlar om hur en ser på vad som är ett problem, vem som äger problemet och hur man löser problemet. Ett förhållningssätt också med andra ord som jag ser det. Ovanpå det sättet man ser på problemet, ansvarsfrågan och lösningarna går det/behöver man – utifrån den verksamhet man befinner sig i – lägga till fler strategier och metoder. Saken är den att det som läggs ovanpå behöver vara i samklang med det grundläggande förhållningssättet. Annars blir man förvirrad både som personal och som person i verksamheten. Eller om vi tar föräldraskapet som exempel. Jag är inte alltid så genomtänkt i vad jag gör och säger som mamma, men en sak vet jag, och det är att när jag fångas av stress och säger sånt som: ”Nu får du skylla dig själv!” så tar jag tillbaka det sekunden efter jag har sagt det. För det är inte sant i min livsvärld. Det är jag som har ansvaret som förälder. Att säga något som går tvärsemot ett kärnelement för mig blir förvirrande och jag blir inte autentisk i mötet med mitt barn.

9. Hur kan man förstå att det blir missförstånd kring lågaffektivt bemötande ibland?

Först och främst så är vi många som utbildar och handleder i lågaffektivt bemötande och vi alla har lite olika ingångar och betonar/lägger tonvikten lite olika. I olika verksamheter finns sedan olika förutsättningar för att kunna arbeta vidare med de delar som bygger upp lågaffektivt bemötande.

I grund och botten tänker jag att många en gång fångades av att lågaffektivt bemötande gav en en möjlighet att inte gå i motkamp när någon annan agerade ut, att det blev ok att inte göra mer av samma sak (säga till någon att sluta om och om igen t ex) utan upplevde att det löste sig snabbare och med mindre skador om en väntade ut den som var i affekt. Men när det sedan inte handlar om folk som slåss och kastar stolar längre, så tror jag att vi som sagt tar lite olika vägar vidare i det lågaffektiva arbetet. En del trycker mer på bemötande, etik, rättigheter och människovärde. Andra trycker mer på funktionsnedsättningar, funktionsvariationer och kravanpassningar. Och en del riktar ljuset mot stress och belastningar.

Jag tycker det är bra att vi har olika vägar vidare i det lågaffektiva arbetet. Jag tänker att om man lyssnar på Bo på förmiddagen, en annan kollega i vårt nätverk på eftermiddag och en tredje kollega på kvällen, så behöver man sällan sätta sig ner och pussla ihop vad man har hört under dagen. Det flyter in i vartannat. Det berikar snarare.

Däremot tror jag man får svårt att få ihop pusselbitarna i lågaffektivt bemötande om den man lyssnar på inte är noga med att lägga tid och kraft på själva grundprinciperna: att människor som kan uppföra sig gör det, att det handlar om hur pass mycket affektsmitta man tål och om vårt ansvar i att låta den andre behålla självkontrollen. Att det är ett synsätt en behöver bära med sig helt enkelt.

Missar man att grundprinciperna/synsättet är poängen, och att en synvända kan behöva ske som en del av lösningen (för att man därefter ska kunna arbeta lågaffektivt) så tror jag man som publik på en föreläsning/deltagare i en handledning/personal på en arbetsplats, kan gå hem med bilden av lågaffektivt bemötande som något annat än vad det är.

Sen tror jag att man får leva med lite missförstånd med. Jag menar, hur ofta har man inte hört att man bara pratar om sin mamma i psykoanalysen, eller att KBT går ut på att säga positiva affirmationer högt framför spegeln? Är det så att man vill sätta sig in i psykoanalys, KBT – eller lågaffektivt bemötande för den delen, så tänker jag att man kommer igenom många av missförstånden. Men det krävs så klart att man gör just det – verkligen sätter sig in i saken.