-Och då måste jag ju gå in och markera att det faktiskt inte är ok.

-Och då måste jag ju gå in och markera att det faktiskt inte är ok.

En rätt vanlig fras man kan höra personal säga gällande något hemskt/farligt som hade hänt eller höll på att hända. Och då svarar jag:

-Nej, det måste du inte göra. Faktum är att det inte ens är klokt att göra det.

Vilket i sin tur brukar mötas av rätt mycket ilska. Ska vi inte markera när det blir rätt och när det blir fel? Hur ska man annars förstå att det där, det var gränsen?!

Först och främst: självklart ska vi uppmärksamma när saker och ting fungerar: –Vad kul att se dig uppe/här! (När personen vaknar själv av väckarklockan och är ute i köket för frukost/är i tid in efter långrasten), men det brukar inte vara det som frågan egentligen kretsar kring. Den brukar kretsa kring att det finns en gräns mellan vad som är rätt och vad som är fel, och att om vi påtalar vad som är fel/markerar, så får man upp ögonen för det/fattar att det är på allvar och så gör man rätt nästa gång istället för fel. Hade det varit så enkelt så hade jag också tyckt att vi skulle berätta vad som är rätt och vad som är fel – jämt och ständigt. Men så enkelt är det så klart inte.

Frågan handlar istället om våra förväntningar. Om jag tänker att det hela löser sig genom att jag klart och tydligt markerar när något blir fel så utgår jag från att personen har de förmågor och färdigheter som krävs för att kunna göra rätt nästa gång och att det nu handlade om att hen inte visste/ändå gjorde tvärtemot vad man skulle göra av någon anledning. Så ansvaret ligger hos den andre  – och händelsen är dessutom helt oberoende av den kontext den uppstår i (för annars hade jag ju inte behövt gå in och markera om jag hade insett att personen blev överbelastad och reagerade utan att kunna tänka klart). Om jag tänker att det hela löser sig genom att jag markerar rätt och fel så tänker jag också att den skamkänsla som väcks när man får höra att man har gjort fel blir en bra drivkraft för att tänka efter och skärpa till sig nästa gång.

Brukar det lyckas? Nej. Eller hur? Och i de fall det lyckas så är det just med känslor som rädsla och skam som drivkraft. Detta är inga drivkrafter som ökar den egna självkänslan och stärker tilliten till personalen.

Snarare är det ju så att det istället brukar bli värre. Att få höra att man har gjort fel, att inte ha blivit förstådd av den som ska finnas här för mig, att känna skammen, sorgen och ilskan stiga, att ha andras ögon på sig i en sådan stund,  kan nog få vem som helst att krascha om igen.

Vi behöver inte markera alls. Man vet oftast vad som är rätt och fel, det är inte det som är personens problem (och därmed vår lösning). Och om man inte vet att det inte är bra för relationen att kasta saxar på den andre/dra den andre i håret/skrika den andre i örat så hjälper det nog inte att få veta det heller, det brukar handla om att man har rätt stora svårigheter då.

Vi behöver istället fråga oss själva hur det kommer sig att personen helt plötsligt kastar saxar/drar i håret/skriker någon i örat. Vad hade vi förväntat oss att personen skulle klara i den här situationen, som hen uppenbarligen inte klarade? Man skriker nämligen inte folk i örat jämt. Man skriker inte folk i örat när man inte har överkrav på sig. Då muttrar man eller går därifrån. Det är en fråga om man har förutsättningar för att kunna göra rätt (och inte fel) utifrån begrepp som hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet. Inte en fråga om att bli upplyst om vad som är rätt och vad som är fel.

Och då är det hos oss, personalen runt omkring, som ansvaret ligger. Det är vi som måste ta reda på vad vi förutsatte att personen skulle klara av och till nästa gång behöver vi ha förändrat situationen/kontexten så att de kraven inte finns kvar och belastar individen.

Här är några frågor man kan ställa sig. Tre ingångar för att undersöka vad som satte sig i vägen för att kunna göra rätt:

– Var personen lugn eller i affekt? Underlättade mitt bemötande (vad jag sa, vad jag gjorde, mitt ansiktsuttryck och mitt kroppspråk) för personen att behålla kontrollen över sig själv eller krävde jag att hen skulle lugna ner sig själv medan jag fortsatte att signalera ilska?

-Var personen förberedd på den situation hen befann sig i (visste personen vad man skulle göra, var man skulle vara, vem man skulle vara med, hur länge man skulle hålla på, hur det skulle gå till, vad som skulle hända sedan) eller var det en situation utan början och slut, utan någon planering eller struktur från vår sida sett?

-Var personen belastad av omgivningens påverkan, så att all kraft och energi gick åt till att förhålla sig till ljud, ljus, rörelser och aktiviteter som pågick runt omkring och att det därmed inte fanns några resurser över till det som aktiviteten i sig krävde (till exempel att kommunicera)?

Ordning och reda handlar inte om att markera. Det handlar om att skapa förutsättningar för folk, barn som vuxna, att lyckas göra rätt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s