”Man ska inte le förrän i november”

man ska inte le förrän i november

Nu är det ju januari, så då tänker jag att alla lärare ler åt sina elever när de återses efter jullovet om någon dag eller två. Men det jag hörde talas om under den här julledigheten fick mig att höja ögonbrynen och undra hur det ser ut vid höstterminsstarten. Så här ska det nämligen låta på ett antal av de universitet och högskolor runt om i landet där vi utbildar pedagoger: ”Man ska inte le förrän i november”. Det vill säga, man blir uppmanad att inte släppa eleverna in på sig för tidigt. Inte redan i augusti när skolan börjar i alla fall. Och jag antar att det handlar om ledarskapet i klassrummet. Och jag hoppas att det inte är bokstavligt menat. Och att det inte heller tolkas bokstavligt när det väl har sagts. Men egentligen spelar det ingen roll, för undertonen går tvärs emot vad psykologisk forskning säger om så väl positivt relationsbygge som ett gott ledarskap. Och den går dessutom tvärs emot den humanistiska människosyn som jag gärna ser att vi bygger upp vårt samhälle utifrån. Och skolan.

Jag har svårt att tolka bottnen i det som sägs på något annat sätt än att detta utgår från den människosyn där människan är lat och ovillig att anstränga sig, och som då behöver övervakning och en auktoritär styrning för att utföra något slags arbete. Det vill säga, den människosyn som den amerikanske psykologen McGregor kallade teori X. Till skillnad från teori Y, den människosyn som bottnar i att människan strävar efter självbestämmande och självförverkligande, och som utvecklas genom engagemang, intresse och lust.

Men ser man på eleverna i klassrummet utifrån teori X, då är det ju en auktoritär ledarskapsstil vi ska ha där. Då ska vi inte släppa elever inpå, och definitivt inte le redan i augusti. Inte under de kommande månaderna heller, för den delen.

Fast den ledarstil som många numera är överens om är en framgångsrik ledarstil och som har positivt inflytande över tid, är det auktoritativa ledarskapet. En av de som har studerat den här ledarstilen när den sätts i relation till barn, ur ett föräldraskapsperspektiv, är psykologen Wendy Grolnick. Den auktoritativa ledarstilen bygger på autenticitet, att man står för det man gör och det man säger med en äkthet och en uppriktighet så att en transparens uppstår i de beslut som tas. Det auktoritativa ledarskapet bygger också på att man visar intresse för barnet, att man är mån om att lyssna på barnets tankar och funderingar, bekräftar barnets känslor samt värnar om barnets integritet. Det auktoritativa ledarskapet innebär också att man uppmuntrar engagemang och självbestämmande, samtidigt som man tar ansvar för och står för de beslut man sedan tar.

Så kanske är det så att vi människor är lite mer som det beskrivs i McGregors teori Y eftersom vi trivs bra med ledare som utgår från att vi vill utvecklas, förverkliga oss själva och bestämma i våra liv. Och då mår vi också bra av någon som ler mot oss första skoldagen och som inte utgår från att vi tänker att ett leende betyder att vi får lov att göra precis hur vi vill och att vi då följaktligen vill strunta i skolan och bara lata oss resten av terminen.

Värdet av goda relationer i sig, relationer som präglas av trygghet och tillit, har ju bekräftats gång på gång i psykologisk forskning, och är ju knappast något som förvånar någon idag. Inte heller att detta inte skulle gälla de vuxna man möter dagligen i skolan.

Förutom att vi har barn som behöver goda relationer till auktoritativa vuxna i våra skolor, så har vi också en hel del elever som vi behöver göra extra anpassningar kring och som vi, om vi inte har nått hela vägen, behöver lägga ner mycket tid och kraft och energi på att förstå oss på. Och kanske till och med på att få tillbaka till en undervisning igen. Det här är elever där vi vet att relationen är oerhört viktig. Det finns ofta flera erfarenheter av misslyckanden i bagaget hos de här barnen, så väl i undervisningen, som i det sociala sammanhanget, och där just tilliten till vuxna hänger på en skör tråd.

Så den ena frågan är om vi är måna om att använda oss av metoder som ökar just tryggheten och tilliten när vi bygger relationer. Och den andra frågan är om metoden att inte le förrän i november gör det?

Sedan tror jag inte att barn av idag tycker att det ens räcker med ett leende i november av en helt annan orsak. Jag tror nämligen att de vill ha och önskar sig mycket mer av oss än så. Och att det här gäller alla barn, inte bara dem som behöver extra mycket av oss sedan. De undrar över oss, över vilka vi är, vad vi tycker, tänker och känner. Bland annat för att de möter sig själva i en sådan dialog. Man blir till i mötet med den andre, om man ska använda en av 1900-talets största filosofer Martin Bubers ord, och som har kommit att bli en av den relationella pedagogiken förgrundsgestalter. Och barn av idag tar för sig här i livet, eftersom de har rätt till det. Och de vill samarbeta med vuxna. Så jag ser ingen anledning till varför vi ska bromsa dem i den önskan genom att inte bjuda in dem?

Istället för det där med att man inte ska le förrän i november, hur det än sägs och hur det än menas, så skulle jag önska att man uppmuntrade våra blivande pedagoger att direkt, i det allra första mötet med eleven, vara nyfiken. Och att man ska fortsätta vara det, termin efter termin. Nyfiken på elevens tankar, känslor, vad som finns bakom det som sägs och det som görs. Jag vågar påstå att det skulle vara så mycket bättre för båda parter, till och med. Man hittar väl nycklarna till eleverna på så sätt? Jag kan inte tro något annat än det. Det kan ju också bli så, att dessa barn skulle kunna tänkas växa upp och bli trygga, självständiga vuxna, som utgår från att deras medmänniskor vill utvecklas och samarbeta och som gärna ger varandra ett extra leende då och då, bara för att.

Ja, ni hör, det här är ju inte ens något kontroversiellt det jag skriver. Självklarheter snarare. Men någonstans måste det väl ha gått lite snett om man känner att man behöver starta en blogg och skriva ner dem?

2 reaktioner på ””Man ska inte le förrän i november”

  1. Exakt så arbetar en riktig pedagog som faktiskt måste förtjäna sitt ledarskap genom goda relationer. Jag tar aldrig jobb som springvikarie just för att jag inte kan stå för min lärarroll. Jag kan inte leda en klass om jag inte känner eleverna.

    Tyvärr brände jag ut mig som lärare men får nu vara pedagog, en till en, i hemtjänsten istället. Lever oerhört knapert ekonomiskt på det men nu får jag verkligen vara den pedagog jag vill vara. Jag upplever genuin lycka dagligen i mitt jobb nu och det är viktigare än pengar.

    Vad lycklig jag blir över att du lyfter denna viktiga fråga! Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s