Nu har jag läst klart boken Barn som bråkar av psykolog Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman, journalist och förälder till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. What took me so long? Jo, jag har liksom läst den “live” så att säga. Här hemma där allt händer. Där man kliver på legobitar, där någon sitter under köksbordet och klipper sitt hår och där gympaväskorna inte packar sig själva. Och det har gjort att det har tagit lite tid. Den har nog legat här i köket i ett halvår eller så. Men jag tror inte det har gjort något, för det verkar inte som om varken jag eller barnen har tagit någon större skada. Snarare är det nog så att det har känts lite bra att då och då under månadernas gång fått bekräftat sådant som att syskonbråk är helt normalt och aldrig kommer att ta slut. Och att bara för att man gör något mysigt, som att äta glass och se en film, efter en jobbig eftermiddag så betyder inte det att barnen planerar att göra om djävulskapet imorgon, för att få glass och film igen.
För egentligen är det så att mina barn har en mamma som bråkar som dem. Och så tror jag att det egentligen ligger till hos alla, att det är mammorna och papporna som bråkar med barnen, men jag tror inte att boken skulle sälja så bra om man fick detta konstaterat redan i titeln. Att det är vi vuxna som har problemen, och barnen som har lösningarna, och sedan får barnen problem, för vi har inte förstått deras lösningar. Vi har inte förstått att en igenslängd dörr till rummet är en så mycket bättre lösning än att rusa ut ur huset. Utan vi öppnar och går in och så är karusellen igång igen. Men det här är, trots att vinklingen hela tiden är sådan att det är vuxna som har ansvaret för allt som sker i hemmet, ingen bok som lämnar mig med en känsla av ännu mer dåligt samvete och otillräcklighet, än vad jag redan känner. Inte som Barnaboken av Anna Wahlgren gjorde, eller som David Eberhards inspel i barnuppfostransdebatter skulle kunna ha gjort, om jag hade gett honom mandat att påverka mitt föräldraskap, vilket jag inte gör. Vi har nog alla fått ta emot vår beskärda dos av släktingars välmenande (?) råd, föräldraskapsgurus förmaningar, byggda på eoner av livserfarenheter, och barnhälsovårdspersonals snäva måttstockar. Och hur är det sen då? När man är hemma igen, i vardagskaoset, när potatisen kokar över samtidigt som barnen kastar hårda bondgårdsdjur på varandra? Då är varken svärmor där, föräldraskapsgurun eller barnhälsovårdssköterskan. Då är det jag som ska få vardagen att landa på fötterna, och då är det jag som ska få oss att somna gott i våra sängar senare på kvällen. Det är jag som ska ta ansvaret helt enkelt. Det gör jag bättre när jag märker att det jag gör och det jag säger får oss alla att må bra och vara lugna och glada igen. Svårare än så behöver det inte vara.
Ska vi verkligen ha folk som säger till oss hur vi ska vara som föräldrar? För även om boken har intentionen att kretsa kring att hantera och förebygga konflikter, så är det ju så att vi hittar den här boken bredvid föräldraskapsböckerna i bokhandeln. Och då kan man fråga sig, ska inte varje familj få lov att sköta sitt? Är man inte expert på sitt eget barn? Det är klart att det är så. Men så länge som vi har självutnämnda gurus som säger till oss att man ska hantera konflikter med sina barn på sätt som leder till uppenbar ohälsa för barnen ifråga, så länge som vi har föräldrar som fortsätter att fråga och undra, och så länge som vi har vuxna som inte tar sitt ansvar utan låter barnen stå för saker och ting som de varken har förmågor eller färdigheter att kunna hantera, så är jag glad att det finns kloka personer som skriver just sådana här böcker. Det är inte så dumt att vrida livet ett halvt varv och se på det som har hänt utifrån barnens perspektiv, för det är precis det som författarna uppmanar oss att göra. Gör vi vuxna rätt om vi kan? Ja, absolut! Så varför skulle inte barnen göra rätt om dom hade kunnat?
Det bästa i boken kommer sist. Det är principen om det mjuka anslaget. Att det inte behöver vara komplicerat att lösa bråkiga situationer. Att vår uppgift är att öka trygghet, delaktighet och självbestämmande, och att det är där vårt fokus ska ligga. Det gör vi genom att bekräfta känslor, och att utifrån just det där med att vrida situationen, bli medståndare istället för motståndare. Då skapar vi delaktighet. Vi är i det här tillsammans.
Och så det där med att lägga till kravet i förbifarten. Nästan som en självklarhet, men utan någon press. ”Just det! Det är din tur att välja bok att läsa när jag nattar dig i sängen om en kvart. Titta du i bokhyllan och så kommer jag in igen om en kvart så att vi kan läsa.” Ja, ni fattar. Det är läggdags om en kvart. Hur kul är det? Att välja bok är kul, att bli läst för är kul, så då börjar vi där. Ett mjukt anslag ger samma ton som ett hårt. Men vilken skillnad i upplevelse.
Sedan är det ju inte taget på en höft heller, det som står i den här boken. Vi har ju utvecklingspsykologi, neuropsykologi, stressforskning och affektteorier att bottna i, när vi läser Barn som bråkar. Och man får en stor portion medkänsla med våra barn med. Dessa små människor som är våra största läromästare.