Om att våga pröva med empatin på max

Jag får ofta frågan: ”Vad ska vi göra då? Vad ska vi göra när han vägrar? Vad ska vi göra när han tappar humöret? Vad ska vi göra när han börjar stöka runt?” Och i förra inlägget skrev jag om värdet i att byta ut Frågan Om Vad till Frågan Om Hur Jag Kan Förstå Det Som Sker. Nu skulle jag vilja lägga till en annan aspekt. Och som handlar om just själva görandet.

Ibland leder våra försök, våra fixanden och trixanden, till något bra. Till att situationen blir löst. Ibland blir det hyfsat. Och ibland blir det verkligen inte bra alls. Men ibland gör vi inga försök överhuvudtaget. Vi prövar ingenting. För vi är rädda att det blir fel. Jag tror att rädslan för att göra fel är bland ett av de största hindren när vi jobbar med problemskapande beteenden. Vi blir liksom paralyserade. Säger att någon annan måste ta tag i det här. Någon som kommer göra rätt. Själva blir vi passiva. Och vad gör det med den andre? Tyvärr blir det ett övergivande. Den andres ångest stiger. Även fast det så klart är det sista vi vill ska hända.

Att börja pröva något blir ofta vändpunkten. Närvaron och ansvarstagandet sätter igång en positiv spiral. Så länge som vi har personens perspektiv för våra ögon när vi prövar oss fram behöver vi inte vara rädda. För då justerar vi oss när vi märker att det inte blev riktigt bra. Då styr vi tillbaka. Och så prövar vi igen.

Med vår empatiska förmåga i fullt arbete.

Vi justerar utifrån vad den andre signalerar.

När vi upptäcker att resan är målet blir vi mindre fixerade vid rätt och fel. Frågan blir istället, fungerar det vi gör? Får vi feedback från personen som visar att vi är på väg framåt igen? Ökar lugnet? Ökar välmåendet?

Planerar vi nästa steg först efter att vi har gått i den andres skor?

Så länge vi gör det om och om igen behöver vi inte vara rädda. Då går vi inte vilse. Då överger vi inte. När vi prövar och har vår empati uppskruvad på max.