Om vi höjer blicken. Vi måste höja blicken. Den debatt som pågår om lågaffektivt bemötande i skolan handlar allt mindre, om ens alls i vissa fall, om lågaffektivt bemötande. Den handlar inte heller om ledarskap i klassrummet eller om skolans förebyggande arbete. Två viktiga komponenter i att minska utmanande beteenden. Jag vet inte helt säkert vad den handlar om, det börjar kännas som någon slags tävling om likes. Visst, jag har själv bidragit till den. Det är så svårt att inte göra det. Men min farhåga är att debatten om lågaffektivt bemötande får agera slagfält för något annat. Här får folket chans att visa sitt missnöje. För som alltid speglas samhällets stora politiska frågor i skolan. Vet ens alla som tycker till vad som menas med lågaffektivt bemötande? Eller får orden stå för något annat?
Ni får ta de här reflektionerna för vad de är. Just reflektioner. Mina spontana tankar är att detta ”något annat” handlar om: Ett, synen på människan. Vad vi tänker om oss själva och om andra. Om vilka som får vara med och inte. Två, hur en organisation ska styras. Eller ett land då. Punkt ett kräver självrannsakan. Mod att vara sårbar. Att gå till botten med varför man tycker som man tycker. Hela vägen ner. Punkt två kräver tydlighet. Så här ser det ut just nu. Detta har vi att följa. Vare sig man vill eller ej. Vill man ha det på ett annat sätt får vi göra om. Skolan. Regeringen. Och också tänka till kring vilket styrelseskick vi vill ska råda.
Vem orkar gå till botten med vad ens metodval bottnar i för synsätt? Vem orkar ens jämföra skola med samhälle? Ingen vill prata om politik när det är fest ju! Och likesen trillar in. Så varför?
Eller är det något mer som pågår? Sorry att jag drar i alla trådar jag kan nu. Men jag undrar verkligen. Är debatten en skådeplats som speglar vad som pågår inne i skolorna i Sverige idag? Lärarbristen? Inkluderingsfrågan? Jag vet inte. Jag är inte där tillräckligt mycket. Vilka får höras? Vilka bär ansvaret till att skolan inte har bra resultat längre? Barn? Vuxna? Vilka barn och vilka vuxna?
Hur som helst. Missnöjet, vad det än gäller, får en riktning, kan riktas, mot något annat för en liten stund. Lågaffektivt bemötande-debatten är ju igång. Man får lite energi. Vi tycker si. De där borta tycker så. Rubriksättarna myser. ”Metoden som hotar splittra skolan”. Kan man lägga mer bränsle på elden egentligen?
Men. Jag är partisk. Till vilket pris ska lågaffektivt bemötande få agera ”räddningen”? Räddningen så vi slipper prata om annat. Åh, debatten är igång. Vi riktar blicken dit istället. Bort med det som hotar. Risken är att vi offrar ett av skolans humanistiska verktyg om vi inte börjar fundera på vad det är vi pratar om när vi säger att vi pratar om lågaffektivt bemötande.
Är detta inlägg också bara ett led mot min egen död som handledare i lågaffektivt bemötande i skolan? Lägger jag ved på brasan med nu? Borde vi kanske rida ut stormen i det tysta? Jag hade nog gjort det om jag inte tyckt att det här har hållit på för länge och gått för långt. Vi är bara på symptomnivå. Vi måste vidare. Vad finns bakom, bortom? Vi kommer återupprepa debatten år efter år om vi inte pratar om något annat än Hjulsta någon gång. Ledsen för mina spekulationer, om de kanske upprör någon. Men debatten, när den också innefattar personangrepp, står inte i proportion till frågan. Om en inte ser detta är min farhåga att man inte vill se det för att det finns något annat som i så fall skulle kräva ens blick. Kanske något jag inte har lyckats formulera. Jag kanske inte är den som ska svara heller. Jag är inte i skolan varje dag. Men det jag är rädd för är att om vi inte höjer blicken så är risken att vi plötsligt har spelat bort ett av essen i kortleken. Ett av de kort vi behöver för att alla elever ska klara skolan. (Ja, jag menar lågaffektivt bemötande så klart). Vi måste nog börja prata om vad vi pratar om. Är det om lågaffektivt bemötande som en metod i sig? Är det människosyn? Är det organisation och ledning? Eller är det något annat?