The Reflective Journey

Så här lagom till årets stora bokhelg har jag läst ut professor Andrew McDonnells nya bok ”The Reflective Journey”. Den här boken hittar ni här, så att trängas på bokmässan behövs inte. Inte heller behöver du gå längre än till dig själv och dina egna upplevelser när du läser boken. Men självklart är det den stora utmaningen. Som bokens titel avslöjar är det din egen introspektion som är i fokus.

Psykolog Andrew McDonnell är personen bakom lågaffektivt bemötande, och som under 1990-talet utvecklade Studio3. En metod för att hantera fysiskt våldsamma situationer utan fasthållning och med personens bästa i centrum. (För den som är intresserad av att veta mer om detta hänvisar jag till Studio3s hemsida).

The Reflective Journey tar oss med på resan genom olika känslotillstånd och där tankarna pendlar mellan hur jag förhåller mig till min egen rädsla, ilska etc, och hur detta påverkar mötet med andra. Främst kanske mötet med personer som har svårt att på egen hand reglera sina känslor, och kanske allra främst personer med funktionsnedsättningar (autism, intellektuell funktionsnedsättning mm). Personer som är extra sårbara i mötet med omvärlden. Vi får med oss kunskaper om stress, trauma, och krishantering som stöd på vägen.

Bokens olika kapitel avslutas med reflektionsfrågor för att hjälpa läsaren att få igång tankarna kring det egna fungerandet. Medvetenheten är central. Medvetenheten om hur jag reagerar på saker och ting. Hur jag sedan väljer att agera. Och hur detta blir för den person jag har framför mig. Jag kan behöva träna mig i att observera mig själv mer. Jag kan behöva bli bättre på att hantera mig själv. Jag kan behöva möta mina egna sårbarheter. Genom läsandets gång är empatin en ledstjärna. Både empatin med den andre och empatin med en själv. Det är ingen som har sagt att det ska vara lätt. Men allt blir lite lättare om jag använder min empati. Med den andre. Och med mig själv. Det är en bok om att vara människa. Och om att kunna säga förlåt medan vi prövar oss fram, steg för steg.

Utan att för den sakens skull ta bort frågan om ansvar. För ansvaret följer med den som ska ta hand om någon annans liv, den som ska kunna mer. ”If we are part of the problem, the we are part of the solution”, skriver Andy i sin bok. För dig som arbetar inom skola, vård, omsorg, eller som på andra sätt möter personer som är helt beroende av hur du fungerar, är den ett måste, kan jag tycka.

Lågaffektivt bemötande, i praktiken, i mötet med någon som är upprörd, hotfull, våldsam, som skadar sig själv eller någon annan, är själva kärnan. Men jag skriver faktiskt detta sist. För lågaffektivt bemötande faller ut som en självklarhet.