Jag trodde att vinden hade blåst klart i skolans värld. Eller stormen rättare sagt, gällande auktoritära metoder i skolan. Om en inte får använda disciplinära åtgärder för att förhindra problembeteenden så är alternativet att stå och se på och låta-gå. Så har det låtit. Och med en ny termin kommer nya tag. DN har idag en artikel om att Barn och elevombudet kritiseras för att hon gör sitt jobb. Barn och elevombudets jobb är att utreda kränkningar mot barn * och att företräda barnet om ärendet går vidare till domstol. Att läsa att en myndighetsinstans som värnar om barns rättigheter inte bara kritiseras utan att det också finns önskemål om att ta bort instansen helt, gör mig rädd. För nu har vi inte bara diskussionen om hur man bäst hanterar problemskapande beteende (vilket jag lämnar utanför den här texten) utan också frågan om huruvida barns rättigheter ska säkras i skolan eller inte.
Barn och elevombudet utreder alltså kränkningar mot barn oavsett om det är ett annat barn eller skolpersonal som är inblandad i handlingen mot barnet. Det är nolltolerans som gäller. Och det är då skolpersonal blir föremål för utredning som kritikernas röster blir som starkast.
Hur ett samhälle tar hand om sina barn, gamla, sjuka och fattiga avspeglar dess etik.
Vilket samhälle skulle vi ha om vi avskaffar arbetet för att värna om grundläggande mänskliga rättigheter och inför mer disciplinära åtgärder för att styra folk? Jag fasar. Samhällets svaga och sårbara ska alltid ha vår rygg. Det är där förödelsen alltid blir som störst.
Vi får inte förledas att tro att rättigheter är ett nollsummespel. Det går att värna om alla barns rätt till integritet och värdighet och samtidigt arbeta för trygghet och studiero och en bra arbetsmiljö för den vuxne.
Vi ska inte sätta människor mot varandra i vare sig skolan eller samhället i stort. Och definitivt inte vuxna mot barn.
Per automatik har den vuxne redan ett överläge. Liksom den unge över den gamle. Den friske över den sjuke. Och den rike över den fattige. Det är den med privilegium, kapital och mandat mot den utan. Den utan kan behöva stöd för att få sina rättigheter tillgodosedda. För risken är att makt förblindar. Att etik sätts ur spel. Att det ena leder till det tredje och sedan är vi för långt ifrån det demokratiska samhälle och skola vi sa att vi värnade så mycket om.
Jag skulle vilja ändra den inledande meningen i den här texten. För den får hösten att se mörkare ut än vad den kanske faktiskt blir. Och efter att ha läst artikeln igen borde jag nog ändra till: Jag har hopp om att vinden i skolans värld kommer att mojna. För Barn och elevombudet arbetar stadigt utifrån våra demokratiska värderingar trots gnäll. Det visar på en skola där varje individs rättigheter tas om hand. En sådan skola vill jag ha mina barn i. Ett sådant samhälle vill jag leva i.