Mitt Why

Jag har funderat lite på mitt Why. Ja, nu när jag har semester så funderar jag på varför jag jobbar. Lite mer så där ingående. Ni har säker sett Simon Sinek och hans inspirerande tal om varför vi ska börja med vårt varför? Varför gör vi det vi gör? Om inte så får ni leta upp honom på YouTube. Jag ritade i alla fall upp mitt varför. Jag vet inte riktigt om jag gjorde som han tänkte att man skulle göra, men det spelar inte så stor roll. Det var en början på mina reflektioner. Och det blev rätt bra. Många fina och bra ord. Men sen tänkte jag lite till. Är det verkligen därför jag skriver mina texter, håller föreläsningar, handleder personal? Är det därför jag åker hemifrån flera gånger i veckan, flera långa mil åt olika håll och kanter? Vad är det som driver mig till att göra det, vad är det som gör att det är värt det? Jag tänker att det är något som spelar roll, inte bara för mig, utan där jag också tror att det här blir något bra för mina närmaste, av en eller annan anledning. 

Ok, pengar är en grej. Jag fattar att det spelar roll. Det gör det hos oss också. Jag jobbar. Min man är sjukpensionär. Och där har vi en början till mitt varför. Varför han är hemma. Det är komplext, så är det ju, men det är de fysiska förklaringarna jag plockar upp när andra frågar: ”Och vad gör din man då?” För jag varken orkar – eller ens kan – dra hela långa berättelsen, den ägs av honom. Och jag vet inte heller om det är den folk vill höra. Det är ungefär som när vi svarar: “Bara bra!” på frågan om hur man mår. Så jag säger: “Ryggen, det är någon kota i ryggen, du vet,” och sen pratar jag om barnen eller något annat. Men jag tänker att det finns något viktigt i det jag inte säger. Något som jag egentligen vill att andra ska veta och förstå. Jag tänker att vi behöver våga prata om, och lyssna på, allas våra berättelser, med ett öppet sinne. Modet att våga berätta om livet, hur det funkar eller inte funkar, behövs för en mer inkluderande framtid. Men jag känner mig inte helt säker på mottagandet. Är det verkligen ok med människor som inte passar in i den vanliga lådan? Eller är det provocerande med det som är svårplacerat? 

När jag ser på min man ser jag en man som är rakryggad (han har någon kota på riktigt som är paj, det måste jag kanske flika in nu i alla fall) och stark. Han har alltid gått sin egen väg, eller rättare sagt, han har uppfunnit vägen medans han har gått. Det gör mig varm i hjärtat och stolt. Sådana kamper vill jag vara med och stötta. Men det är inte alltid så lätt att slita sig loss ur alla lådor folk vill peta ner en i. Slita sig loss eller brytas ned? Kan vi inte låta folk vara sådana som de är?

Jag tror att det är här mitt varför finns. Jag önskar att det fanns en större acceptans kring hur vi lever våra liv. Men också att det fanns en större förståelse och fler platser i vårt samhälle, i arbetslivet, i skolan, för människor att vara den man är på. Så att en del av ens tid inte ska behöva bestå av att förklara sig, försvara sig, urskulda sig, ursäkta sig, eller reda ut missförstånd.

Jag tror att mitt Why handlar om möjligheten att få vara med och bredda bilden av vad det innebär att leva ett gott liv och att vi inte har någon rätt att döma varandra i vår strävan efter lyckan, lugnet och meningsfullheten. Jag tror det är det jag är nöjd över att ha kunnat vara med och bidra till varje dag. Och jag tror att jag gör det för mina barns skull med, för att de ska kunna möta en framtid där olikhet är norm och där varje människas rätt att leva ett bra liv är en självklarhet.

Jag tror att jag försöker minska alla de situationer som har väckt min frustration så många gånger. När jag hör missuppfattningar, missförstånd, värderande, moraliserande uttalanden. Skulle olikhet vara norm, skulle det inte längre vara mitt Why. Det är en frustration och ibland också en ilska som driver mig, över hur orättvist livet blir för vissa. För dem som inte passar in i normen. På grund av omgivningens okunskap – ibland också rena dumhet.

Filosofen Martha Nussbaum skriver i sin bok Anger and forgiveness om olika sorters ilska och hon kallar den ilska ur vilken vi kan hämta kraft till något gott, till förändring, för “transition anger”. Jag vill tro att det är den drivkraften som finns bakom mitt Why. Den handlar inte om att sätta dit folk, inte om revansch, inte om att få medömkan, eller applåder, utan om att skapa en framtid som är bättre helt enkelt, där medkänslan med varandra är större. Det är mitt Why. Och runt omkring ligger en massa glädje, lust, intresse och nyfikenhet. Jag älskar mitt jobb. Man kan ju göra saker bara för att det är så roligt med. Men jag tror det där med att alla har rätt att vara den man är, och att vi måste påminna varandra om det så ofta vi bara kan, är en rätt stor del av kärnan.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s