Har vi skapat förutsättningar att lyckas för alla som är redo att satsa?

Eller bara för en del?

Visst ska vi drömma stort! Sikta längre än till stjärnorna. Drömma oss vidare, rakt ut i rymden, dit där möjligheterna är obegränsade. Man pratar om grit också. Att ha den där jävlar anamman som gör att du inte bara drömmer, utan också tar dig framåt. Steg för steg. Dag för dag. Du är ihärdig, uthållig och du ger banne mig inte upp.

Jag är inte emot tanken att drömma stort, inte ens att hard work pays off, och jag motsätter mig inte vikten av att hålla i och hålla ut. Men jag är emot tanken på att det skulle vara möjligt för alla att lyckas med allt, bara så där, utan att det skulle kräva någonting av omgivningen. För oss som är litegrann realistpessimistiska riskerar grit att bli ett begrepp som kan missbrukas. Jag ska försöka klargöra mig här. Jag är rädd att grit kan missbrukas och förenklas till att det bara skulle handla om ens egen inställning. Att det skulle vara ens eget fel om man inte lyckades, för att man helt enkelt inte hade den rätta gnistan. Om man inte har fått förutsättningarna för att lyckas så spelar det ingen roll hur mycket man än tror på sig själv, hur mycket man än håller ut, hur mycket man än övar, dag ut och dag in. Det är inte det framgången, eller bristen på framgång, hänger på. Det är i mötet med omgivningen som möjligheterna både visar sig och kan bli förverkligade. Men det är också där som det kan krocka mellan de krav som ställs och de förmågor och färdigheter som man är utrustad med.

Men det är inte den bilden som man visar i flöden på sociala medier. Hur vägen till framgång faktiskt ser ut. Även de dagar när det är ofint stökigt och riktigt svårt, och vi får inte veta när det är omöjligt och när man har gett upp. (För ni vet väl att det finns ett fint och ett ofint stök? Kolla bara på hashtaggar som whatamess eller creativechaos och liknande. Det är det fina stöket, som är kreativt och där allt som är framtaget på något mirakulöst sätt matchar vartannat. Nej, nu menar jag det stöket som innefattar kletiga limtuber, smutsiga strumpor och trasiga galgar). Hur man får ork och kraft att öva, öva och åter öva, genom att strunta i att göra middag och köpa färdigmat istället, äta mediciner och åka hem till sina föräldrar och lägga sig på kökssoffan och gråta en skvätt emellanåt. Hur man provar, gör fel, gör om, gör rätt, för att sedan göra fel igen. Och hur man sedan på kvällen, när barnen sover och huset är mörkt och tyst, undrar hur andra människor gör för att lyckas. För i flödet som man scrollar igenom där i mörkret, varvas pom-poms och andra fluffiga dekorationer i pastellfärgade barnrum med plantbaserade hälsoshots och människor som visserligen hashtaggar med mycrazylife och norestforthewicked, men som inte ens ser slitna ut, utan rofyllda och med fin hud och glansiga läppar. Det ser liksom inte ut att vara jobbigt på riktigt. Så vad gör andra folk för att ta sig igenom sina galna liv, på väg mot framgång, utan att snorgråta och utan smutsiga skåpsluckor? Och uppenbarligen helt utan hjälp? Det måste vara mig det är fel på? Andra kan, men inte jag. Man kan om man vill? Det var ju så dom sa? Du måste öva mer. Håll ut!

Men tänk så har jag inte förutsättningarna för att lyckas med det jag har för händerna? Tänk så har jag inte förmågorna och färdigheterna, helt enkelt? Tänk så är det något som krävs och som jag inte kan träna upp? Något som innebär att det är omgivningen som behöver anpassa sig. Tänk så är det inte så enkelt som att det är upp till mig om jag lyckas eller inte?

Om vi försöker intala våra medmänniskor, inberäknat våra små barn, att allt är möjligt, att det handlar om att inte ge upp, utan att fortsätta tro och kämpa, att de ska öva, öva och öva en gång till, så behöver vi också skapa ett samhälle som ställer upp för alla de som behöver vår hjälp för att lyckas med det som vi vill ska vara möjligt för dem, och som vi säger att de är värda. Skolor, arbetsplatser, föreningar och organisationer behöver vara förberedda på att vi rustar våra barn, och oss själva med för den delen, med grit. Att vi odlar våra passioner och vår jävlar anamma. Sådana som vi är, med de förmågor och färdigheter som vi har. 

Har vi skapat förutsättningar att lyckas för alla som är redo att satsa? I skolan, på arbetsplatsen, på fritiden? Eller bara för en del?

Om man brister i förmågan att komma ihåg? Om man har svårt att se sammanhang? Om man har svårt att planera och organisera sitt arbete? Har vi ett samhälle som är redo att möta människor som gör sig redo? För det kommer att komma en massa människor med drömmar och som förstår att det handlar om att kämpa, att hålla i, att hålla ut och att göra detta dag ut och dag in. Har vi inte gjort det, tror jag att fallet för de som har motivationen, viljan, tron och hoppet, men som brister i förmågor och färdigheter, blir riktigt hårt. Eller att de singlar ned till jorden, alldeles utmattade. Det gör lika ont det.

Och en sak till – om man nöjer sig med ett enklare liv? Får man lov att göra det med? Eller måste man sikta mot stjärnorna? Egentligen? Är det ok att säga: – Nej, nu ger jag upp! Det var faktiskt inget för mig. Jag vill inte mer. Jag kanske kan, jag kanske inte kan. Men jag vill faktiskt inte mer. Måste man vilja om man kan? Är det framgång att säga nej, det med?

Bild: Marcus Spiske

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s