Att fundera över vad man säger och hur man säger det och om man säger vad man menar och menar det man säger är egentligen alltid viktigt. När man ska kommunicera med personer som har olika outvecklade färdigheter, som till exempel har svårare att se sammanhang än andra, eller som uppfattar det som sägs bokstavligt och konkret, så är det extra viktigt. Missförstånd kan lätt uppstå annars, vilka i sin tur kan leda till konflikter och problemskapande beteenden.
Vår kommunikation är ju både verbal och icke-verbal. Det handlar om mer än orden som sägs. Det handlar om tonfall, gester, grimaser, blickar och så allt som är outtalat, det som sägs mellan raderna, det vill säga inte rakt ut, utan det som vi förutsätter att man förstår av själva sammanhanget.
Vi är alla olika bra på att kommunicera, både verbalt och icke-verbalt, och när vi är under stress sänks vår förmåga att ta emot, bearbeta och sända tillbaka information av olika slag.
Personer med utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser, som till exempel autism, har ofta begränsad kommunikationsförmåga och är känsliga för stress. Det betyder att vi som arbetar med personer med till exempel autism behöver tänka extra mycket på hur vi kommunicerar och inte heller vara stressade själva. Dels för att vi ska vara så lugna och tydliga som möjligt och dels för att vi inte ska smitta med stress.
Så hur är det egentligen?
- Låter jag ifrågasättande fast jag inte är det?
- Ställer jag frågor när jag egentligen påstår?
- Lindar jag in saker så att jag ska låta vänligare? Fast jag borde varit mer rak och tydlig?
- Skämtar jag ofta när jag pratar om saker? Även om sådant som faktiskt är allvarligt?
- Är jag rak och tydlig? Eller förutsätter jag att andra ska förstå sådant som jag inte säger rakt ut?
- Har jag ett tillräckligt tydligt uttal? Eller mumlar jag ibland?
- Använder jag mig av uttryck som är vaga? T ex vi får se, kanske, sen, om en stund, strax.
- Avslutar jag mina meningar?
- Ber jag den andre återkoppla vad jag har sagt så att jag är förvissad om att vi har samma bild av det som har kommunicerats?
- Använder jag ordet inte, istället för att ge uppmaningar?
- Börjar jag med ett nej? Även när jag vet att jag har en person som är allergisk mot ordet nej framför mig?
- Visar jag konkret eller med bilder sådant som blir för svårt att föreställa sig?
- Ställer jag flera frågor i rad utan att vänta på svar?
- Ger jag personen tillräcklig tid att svara mig?
- Har personen möjlighet att kommunicera på ett sätt som hen kan hantera? T ex genom att peka, rita, skriva.
- Förstod jag verkligen vad personen försökte kommunicera till mig? Även bakom det som sades? Eller behöver jag fråga igen för att förstå bättre innan jag svarar?
Genom att bli tydligare i kommunikationen kan vi förhindra onödiga missförstånd, som i sin tur kan leda till konflikter och problemskapande beteenden.