Jag har funderat på det här med att be om ursäkt. Inte efteråt-ursäkten som i “oj, blev det så här, jag är verkligen ledsen”, utan innan-ursäkten som i “jag vet att det här kommer att bli besvärligt för dig, jag är verkligen ledsen”. Och jag har funderat på det utifrån maktrelationer och börjar undra om det inte är här många faller och inte tar sitt ansvar (som chef eller som personal i relation till brukaren/eleven). Det är inbyggt i maktrelationen att när det finns en som har makt att bestämma över någon annan finns det alltid risk att den andre känner sig sårad/ledsen/arg/besviken. Men hur ofta tar man som ledare ansvar för den realiteten?
Hur många säger: “Jag vet att du tycker att det är jobbigt när det inte är som vanligt. Jag är ledsen och ber om ursäkt för att det har kört ihop sig idag och att det kommer att vara tre olika vikarier hos dig under eftermiddagen. Det är inte alls bra för dig och jag är ledsen att det har blivit så här”.
Eller: ““Jag är ledsen att behöva väcka dig så här tidigt/be dig lägga undan mobilen nu/påminna om att vi ska sätta oss med läxan om en kvart, jag vet ju att du hellre fortsätter med det du gör”. (Om vi tänker oss föräldra-barnrelationen som ju också är en maktrelation).
Eller – för att ta ett helt annat scenarie: “Jag är verkligen ledsen men nu när vi står inför en omorganisation behövs det av er att vi gör förändringar i arbetslagen. Jag misstänker att det inte är vad alla vill, och jag är ledsen att det kommer att stöka till det en hel del för er”.
I boken Lågaffektivt bemötande (Havelius, 2017) skriver vi om tillit och förtroende ur ett professionellt perspektiv och kallar detta att arbeta med det pedagogiska kapitalet. Psykolog Carita-Li Smyth är författare till kapitlet och skriver om vikten av att, och hur, personal inom skola, vård och omsorgsverksamheter bygger upp tillit och förtroende. Just att be om ursäkt blir ett sätt att arbeta med det pedagogiska kapitalet.
När vi vet att de beslut vi fattar inte kommer att landa helt väl, är medkänsla och respekt för den andres upplevelse det vi behöver visa om vi inte vill att den andre ska känna sig överkörd. Genom att stanna upp, vara en stund i att det är jobbigt just nu, förmedla att jag förstår det och att jag tar ansvar för att ha försatt dig i den här situationen, rasar inte tilliten och förtroendet på det sätt som det garanterat gör om vi ignorerar/förminskar/slätar över jobbiga känslor. Det håller säkert många som självklart.
Och just det där att be om ursäkt i förväg tillför ytterligare en dimension. En som handlar om att vi befinner oss i en relation där sårade/ledsna/arga/besvikna känslor existerar/får lov att existera. Och när en ursäkt i förväg görs i en maktrelation, uppifrån och ner, blir det också lite extra intressant. För ursäkten från den som bestämmer signalerar mer än medkänsla och respekt. Det signalerar också ödmjukhet och ansvarstagande. Genom att be om ursäkt bibehåller jag mitt ledarskap. Jag ser dig, jag förstår dig, jag tar ansvar för situationen. Ber jag inte om ursäkt fast jag är medveten om det besvär jag kommer att vålla dig finns risken att jag tappar i ledarskap i dina ögon. – Du såg, du förstod och sedan lät du det vara?
Foto: Zhu Liang