Nyligen informerade regeringen att man på sikt avser plocka bort isoleringsåtgärden som råder på de ungdomshem som drivs av statens institutionsstyrelse, SiS, och som betyder att om personalen bedömer att en ungdom riskerar att skada sig själv eller andra allvarligt kan ungdomen placeras i ett isolerat rum i upp till ett dygn. Ett steg i riktningen är det lagförslag som medför att isoleringsåtgärden minskar från 24 timmar till 4 timmar. Vår vikarierande barnombudsman, Anna Karin Hildingson Boqvist, kritiserar dock detta och menar att så länge isolering finns som möjlig åtgärd så kommer den att tillämpas, liksom risken att den då också används som bestraffning kvarstår, och jag håller helt med henne (och även tidigare barnombudsman Fredrik Malmberg som också ansåg att isolering bör förbjudas). (Vid eventuell protest gällande att åtgärden inte används i bestraffande syfte så lägger jag in att den kan upplevas som bestraffning av den person som utsätts för det och att det räcker för att den ska vara skadlig). Isolering i sig strider nämligen emot barnkonventionen, (vilket uttrycks bra här av Rädda barnen) och det säger egentligen allt.
Minskandet av isolering från 24 timmar till 4 timmar betyder rent krasst inte någonting. Missförstå mig rätt, men det är samma grundsyn bakom båda alternativen. Det är en grundsyn som utgår från att människans värde kan behöva stå tillbaka till förmån för något annat. Det vill säga, även fast mina metoder medför att din värdighet går förlorad, till exempel genom att jag arbetar med kontrollerande åtgärder som är kränkande, så är det underordnat det målet jag har i sikte. Men vad säger att vi inte kan arbeta såväl utifrån barnkonventionen som utifrån trygghet och säkerhet? Hur resonerar man när det gäller just isolering och respekten för mänskliga rättigheter inom SiS? Det är jag genuint nyfiken på.
Om vi har som utgångspunkt att frågan om människans värde får lov att vara ett medel för att vi ska nå ett annat mål, så kommer vi aldrig att behöva hitta andra sätt att hantera situationer där olika värden ställs mot varandra. Om vi har som utgångspunkt att människans värde är ett mål i sig, så behöver vi arbeta för att hitta sätt att hantera sådana situationer där detta värde är intakt samtidigt som vi förhindrar att andra värden går förlorade, till exempel att någon kommer till skada. Det är att arbeta utifrån människovärdesprincipen.
I arbetet med att förebygga och hantera utåtagerande beteende kan vi ta hjälp av den lågaffektiva principen om självkontroll: Vårt agerande ska syfta till att den andre personen ska behålla kontrollen över sig själv. Människans upplevelse av självkontroll är inte bara en del av vad det innebär att ha sin integritet och sitt människovärde i behåll, den är också en avgörande faktor när det handlar om förmåga till samarbete.
Vill vi ha förändring vad det gäller den utgångspunkt arbetet inom den statliga ungdomsvården utgår från måste vi arbeta för att inte bara kunna hantera kaotiska situationer på ett sätt där vi bevarar det människovärde som är oseparerbart från människans inifrånkommande strävan mot självkontroll, utan också arbeta för att förebygga så att kaotiska situationer inte uppstår. Utifrån vad psykologen och kollegan Maria Bühler skriver i artikeln ”När det inte är good enough” om hur förekomsten av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade inom gruppen ungdomar som placeras på SiS samtidigt som den rådande kunskapen här gällande dessa diagnoser verkar vara bristfällig och då det har framkommit, genom barnombudsmannens rapport Respekt från 2016, att barn med funktionsnedsättning upplever sig vara extra sårbara när de utsätts för just tvångsåtgärder så som isolering, så är det där vi har en självklar början. Detta också i och med att det inte sällan föreligger en krock mellan de krav som man som personal har ställt och de förmågor och färdigheter den andre personen har (eller rättare sagt saknar i detta fallet, då man i och med en funktionsnedsättning inte har möjlighet att leva upp till alla de krav som omgivningen ställer) innan en konflikt äger rum. För att förhindra att sådana krockar uppstår behöver vi ha bättre kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar och vad det medför för oss i omgivningen. Vilka strategier och vilket bemötande vi behöver använda oss av för att skapa goda förutsättningar för den andre att lyckas, och då även gällande att behålla kontrollen över sig själv.
Vi behöver redan nu, inte på sikt, utöver att säkerställa frågan om kunskaper, också säkerställa att den människosyn råder som utgår från respekten för mänskliga rättigheter och människovärdesprincipen. För att tänka att man kan isolera någon som redan befinner sig i en oerhört utsatt situation på ett värdigt sätt är som att erbjuda ett paraply till den man tvingar gå naken genom stan. Det går ju liksom inte ihop. Våra mest sårbara ungdomar behöver att vuxenvärlden kan bättre.
Bild: Markus Spiske