När jag handleder får jag ofta frågor som: “Hur ska vi få hen att sluta fråga om det blir kaffe på maten idag. Hen vet ju att vi har kaffe på maten varje dag!” Eller: “Hur ska vi få hen att sluta prata om sånt som får de andra att bli irriterade vid matbordet?” (Eller som får personalen att bli irriterad).
Man kommer inte så långt med svaren på de frågorna. Det är nämligen frågor som behöver omformuleras/få en motfråga för att det ska bli något vettigt av det hela. För det handlar ofta om något bredare än just själva frågan/innehållet/vad personen pratar om i sig.
Det som är intressant är istället frågans funktion. Varför/hur kommer det sig att de här samtalsämnena/frågorna dyker upp? I vilka situationer (när, var, med vilka)? Hur kommer det sig att hen börjar fråga om kaffe på maten eller tar upp ett samtalsämne vid matbordet som skjutsar upp känslorna på max? (Frågan hur kommer det sig ökar chansen att vi börjar fundera mer på omgivande faktorer/bredare förklaringar än vad frågan varför gör har jag märkt).
Svaret på frågan hur kommer det sig kräver så klart kännedom om personen (personlighet, intressen, förmågor och färdigheter) och en kartläggning av när frågorna dyker upp (och som sagt var också plats, med vilka och tid på dagen). En sådan kartläggning kan vara en hjälp i att lägga undan egna förutfattade meningar eller värderingar som “Hen gör så här för att provocera/få uppmärksamhet/slippa undan” osv.
Är det så att de här samtalsämnena dyker upp strax innan kvällsmaten, när personalen är upptagen med förberedelserna och det inte finns vare sig någon personal eller några aktiviteter tillgängliga utan man är hänvisad till att själv navigera i det sociala samspelet tillsammans med de andra i huset? Eller ligger den mest troliga förklaringen i att det är en utåtriktad/extrovert person som allt som oftast söker sig till sociala sammanhang men där det sedan blir svårt att få igång ett riktigt bra socialt samspel?
Frågor i stil med om det blir kaffe på maten (frågor där vi vet att den andre redan vet svaret) hänger ofta ihop med att man tycker om att vara i ett socialt samspel med andra, men att själva repertoaren av samtalsämnen inte är så bred. Och att det känns lite läskigt att börja prata om något som jag inte har koll på. Samtidigt som jag vill prata med dig. Då är det bra att prata om något vi båda har pratat om innan. Förutsägbarheten är ju en viktig faktor i sig när det gäller att känna sig trygg och tillfreds tillsammans med andra. Och kaffet på maten är ett exempel på ett sådant förutsägbart samtalsämne.
Eller varför inte ta exemplet med att prata om vädret. Jag pratar inte om vädret när jag står i busskuren och väntar för att jag är intresserad av väder i sig. Utan för att socialisera. Det är när jag blir mött utifrån det perspektivet som det sociala samspelet blir som allra bäst. Det blir ju jättekonstigt om den som står bredvid mig möter mitt försök till socialisering genom att säga: “Jag kan inte uttala mig tillräckligt väl om vädret, jag tänker att du får vända dig till en meteorolog med din fråga”.
Om vi skulle stanna vid ett ja eller ett nej på frågan om kaffet skulle vi ju inte bekräfta den andres behov av det sociala samspelet. Vi måste nappa på kroken och bygga ut samtalet med följdfrågor och annat prat så att det blir en sådan stund som personen faktiskt efterfrågade. Det här exemplet är från boken Hantera, utvärdera, förändra av Bo Hejlskov Elvén och Anna Sjölund och som handlar om Pernilla som varje dag frågar vilken dag det är idag:
“Ett bra sätt att hantera enkla extraverta beteenden som Pernillas veckodagsfråga är att ställa en motfråga varje gång som Pernilla frågar. Det kan vara: ‘Ja, vilken dag tror du att det är?’ Pernilla kommer då att svara med rätt veckodag och du kan fråga: ‘Gillar du måndagar?’ Det ger Pernilla möjlighet att svara, och ni har gått från ett samtal med en fråga och ett svar till ett samtal som flyter fram och tillbaka och fyller Pernillas sociala behov. Efter ett tag kan du skoja med henne, säga fel dag till exempel. Det lägger en affektiv faktor till situationen: humor”.
I sociala samspel är ju den känslomässiga responsen jätteviktig. Om vi stannar på “ytan”, det vill säga fastnar i vad personen pratar om, kaffe, veckodagar, men det kan också handla om samtalsämnen som triggar igång de andra/oss själva och vill hitta en åtgärd utifrån vad personen pratar om, så finns risken att vi tar till lösningen att ignorera eller ge en tillsägelse. En sådan lösning blir så klart ett problem för personen ifråga. Ingen kommunikation, inget socialt samspel. Risken finns att personen tar till ännu kraftigare medel för att nå fram. Kanske följer efter, kommer närmare, frågar högre. Vilket så klart skapar ett affektpåslag hos omgivningen, vi blir rädda och arga. En cirkel med rädsla/ilska som känslomässig reaktion i mitten är så klart inte bra. Det bästa är om personalen kan förebygga genom att kartlägga situationen och göra en handlingsplan utifrån vad som framkommer. Till exempel att engagera personen i aktiviteter och samtalsämnen som väcker positiva emotioner lite då och då och där man som personal också är med. Kanske titta på roliga klipp på Youtube ihop eller berätta roliga historier för varandra. Kanske att göra andra saker ihop som inte kräver så mycket dialog, men där man är med i ett sammanhang tillsammans med personalen och ett par andra kring en gemensam uppgift/sak. Och att som personal vara med och hjälpa de som samtalar med varandra att navigera via förtydligande frågor, följdfrågor och klarifieringar.
Det blir såklart också a och o om man som personal kan hantera sina egna känslor när man har med extroverta personer/personer som vill väcka känslomässiga reaktioner att göra. Och då speciellt personer som har lite svårt att hantera de känslor som ges tillbaka. Jag måste ta ansvar för vilken känsla jag ger tillbaka. Det måste vara något som den andre kan hantera och att den andre ska hantera min egen ilska, rädsla eller ångest är ju något som går bort. Det betyder att om jag märker att jag går igång och blir irriterad kanske jag behöver bli utbytt av en kollega en stund så att jag kan samla ihop mig själv så länge.
Självklart kan det också vara så att man återkommer till att prata om vissa saker och ting för att man faktiskt undrar något. Det kan finnas förtäckta frågor om till exempel sex, kroppen, död och vad som egentligen är sant och inte bakom det som verkar vara påståenden. Då måste man få svar på vad man pratar om/innehållet. För att få lite mer koll på om det finns underliggande frågor behöver vi ju utforska med personen, vid ett bra tillfälle, om det är något hen funderar på eller skulle vilja veta mer om, utifrån det där som man hörde tidigare. Att fastna på ytan och förbjuda vissa samtalsämnen blir ju inte heller lösningen på problemet när det handlar om att man har genuina frågor. Då låter vi personer gå runt med en massa outrätade frågetecken, som kanske medför oro och ångest.
Fundera lite utifrån dig själv, ditt senaste samtal, handlade det om ämnet i sig eller var det ett sätt att socialisera med någon annan?