Frågor att ställa sig – etik i skola, vård och omsorg

etik

Nu är det dags för många verksamheter att starta upp igen, med full fart, efter semestrar, vikarier och lite annat tempo. Själv befinner jag mig mestadels i skolan nu och där är det nytt läsår, nytt schema och inte minst – nya elever. Både de som börjar förskoleklass och de som byter från ett stadie till ett annat. Och så dom som flyttar hit.

Jag har funderat en hel på de möten vi har framför oss nu. Och du kan fundera utifrån den verksamhet du befinner dig i. De här tankarna fungerar lika bra oavsett om man arbetar i skola, på ett LSS-hem, HVB-hem, inom SiS eller i äldreomsorgen. För att bara nämna några. Egentligen fungerar de i alla mellanmänskliga yrken. I yrken där man möter en annan människa och har med något att göra i den andres liv. I alla verksamheter där vårt bemötande spelar roll för någon annans bästa behöver nämligen etiken vara ständigt närvarande och i en pågående dialog – i hela organisationen.

På Lågaffektiva dagar 2018 höll jag och psykolog Annica Kosner i ett etikseminarie och där lyfte vi upp några frågor man behöver ställa sig när man har med andras liv att göra. Jag har lagt till några frågor och resultatet är den här listan. Kanske en lista att använda när vi ställs inför förändringar som är på gång i en verksamhet. En lista som bromsar upp när vi har hamnat i tänka snabbt, och inte långsamt. Och definitivt en lista som sätter individen i centrum. Så att vi säkerställer att vår verksamhet är personcentrerad. Kanske behöver man utse någon som tar rollen som etikambassadör på mötet, så att frågorna inte går förlorade. Kanske för att man inte minns dem, eller för att man känner sig för generad för att ta upp dem och störa mötet när det har kommit igång så bra.

Frågor att ställa sig vid planering inom skola, vård och omsorg:

För vems skull gör vi det här? Är det för personens bästa? Eller finns det en osynlig agenda som handlar om att prioritera personalens intressen framför den som egentligen är verksamhetens huvudperson?

Med vilken rätt gör vi det? Det vi pratar om nu, det vi planerar att göra, finns det stöd i de lagar vi lyder under? I FNs barnkonvention? I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Är det lämpligt ur ett etiskt perspektiv? Krockar det med någon av de etiska principerna? Inte göra skada utan bidra till välbefinnande (godhetsprincipen), respektera mänskliga rättigheter (människovärdesprincipen) , respektera rätten till delaktighet och självbestämmande i beslut som rör personen själv (autonomiprincipen), fördela rättvist utifrån behov (rättviseprincipen). Behöver vi undersöka om forskningen stödjer våra planer? Det vore inte etiskt riktigt att göra något som visar på negativa konsekvenser för personen.

Vad är målet med vår insats? Finns det flera mål? Finns det mål som slår ut varandra? Vilket mål behöver vi prioritera och som går att luta mot både lag och etik?

När det gäller förändringar som vi planerar åt någon annan får empatin inte tappas bort:

Om det var kring mig som den här situationen kretsade, hur hade jag då velat bli bemött? Vad hade jag velat veta? Vad hade jag behövt för att må bra i det som sker?

Har vi gått en mil i den andres skor? Vet vi historien bakom? Vet vi hur det är nu? Utifrån den andres perspektiv? Inte utifrån vad vi har fått berättat för oss eller vad vi har varit med om.

Vet vi vad personen själv vill? Hur ser hen på det hela? Vad tycker, tänker och känner hen inför den här situationen? Hur gör vi hen delaktig i det som planeras? Hur ökar vi personens självbestämmande i frågor som rör hen? Behöver vi backa tillbaka i processen för att få med personens röst?

Det är också viktigt att fundera vilket synsätt vi har när vi planerar en förändring för verksamhetens huvudperson:

Utgår vi från att personen gör så gott hen kan? Om det visar sig att vi istället har problemlöst och planerat utifrån att man inte har gjort sitt bästa, att vi till exempel har utgått från att någon har betett sig illa med flit och det är med utgångspunkt i detta som vårt planerande har tagit fart, till vilken punkt behöver vi då backa så att vi åter har siktet inställt mot stöd och hjälp? Finns det risk att vi planerar en bestraffande åtgärd utan att vara medvetna om det?

Hoppas att frågorna kommer till nytta och kommentera gärna om någon fråga är otydlig eller om en uppenbar fråga saknas. Och berätta gärna hur ni har använt er av frågorna och vad resultatet har blivit!