Jag har funderat lite på ilska och vad det gör med oss. Speciellt i samband med de skoldebatter om trygghet och studiero som har flammat upp runt om i landet och där känslostormarna har varit starka och stundtals rätt aggressiva. Så jag vände mig till min favoritfilosof Martha Nussbaum i frågan. (Ibland kan ju filosofin ge vägledning på ett sätt som forskningen aldrig kommer kunna göra). Och plockade fram boken Anger and forgiveness från min bokhylla. I den argumenterar Nussbaum för att ilskan inte är något gott (på det sätt som vi ibland säger; att ilska är en drivkraft) utan att den istället kan vara ett hinder för verklig förändring. Den grumlar vad det egentligen handlar om. Vi ska inte elda på ilskan och tro att det blir något bra av det. Martha Nussbaum kan visserligen gå med på att “transition-anger”, det vill säga ilska som via reflektionens hjälp snabbt vänds till att handla om förbättring för samtliga inblandade parter, är en positiv kraft. Men i övrigt finns det stora risker med ilskan; vi bibehåller, och ibland förvärrar, situationen kring det som initialt väckte känslan. Nussbaum talar om två olika vägar ilskan tar sin form via (negativt): den ena är när vi fastnar i “the road of pay-back”. Något har hänt som gör mig arg. Jag ser det som att det var ditt fel. Bara om du “lär dig en läxa” kan vi ta oss vidare. Att två saker skulle ta ut varandra på något magiskt sätt. Har man gjort något dåligt ska man få något dåligt tillbaka. Då blir det löst. (Det är som synes via den här vägen vi använder oss av straffande åtgärder bland annat).
Sedan har vi den andra vägen och den kallar Nussbaum “the road of status”. Något har hänt som gör mig arg. Jag ser det som att du har angripit mig och min status i den här frågan. (Vi bygger upp vår status i olika frågor på lite olika faktorer: titel, kön, hudfärg, ålder, ekonomi, kunskap etc). Bara genom att trycka ner dig kan jag återfå min position igen. Nussbaum ser detta som ett narcissistiskt feltänk. Man tror att allt handlar om en själv personligen.
Fastnar man i ilskan, oavsett om man hamnar på “the road of pay-back” eller “the road of status” kommer man inte att komma tillrätta med vad frågan handlar om i grund och botten. Och när det i själva verket handlar om ett strukturellt problem blir detta väldigt tragiskt.
Så nu kan vi ju plocka in utspelen om ordning och reda i skolans värld. Jag tror att en av anledningarna till att man förordar utökade befogenheter för att hantera utmanande beteenden i skolan har att göra med ilskans snedspår som Nussbaum pratar om. Och med det, hur viktigt det blir, inte minst för makthavare, att undersöka vad som finns bortom ilskan och inte köra in och fatta beslut på det spåret oreflekterat.
Har ilskan lett in en att tänka att det här handlar om mig personligen (“the road of status”) eller skapat illusionen om det magiska tänkandet (“the road of pay-back”) går uppenbarligen empatin förlorad och det påverkar också de lösningar man föreslår för att komma vidare i frågan. (Lägga ner Barn -och elevombudsmannen, skriva in krav om respekt mot lärare i läroplanen, utöka möjligheten att använda disciplinära åtgärder). Jag ser det som ett måste att makthavare lyfter blicken och ser det större perspektivet om man vill komma vidare. Höjer man blicken och tittar neråt så ser man att det handlar om strukturer vi har skapat. Strukturer vi måste förändra. För de har blivit ett hinder för både elever och lärare. Utmanande beteenden (hos både barn och vuxna) är ett symptom på att skolan inte längre klarar av sitt uppdrag.
Vi ser vilka barn det är som ofta är inblandade i kränkande handlingar (både mellan barn och från personal till barn) och där situationen eskalerar och blir våldsam https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/vart-arbete/arsrapporteringar/valkommen-till-verkligheten/,
https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/vart-arbete/arsrapporteringar/respekt-2016/ och att det är desamma som lärare anser sig ha minst kunskap om för att kunna bemöta på ett bra sätt och arbeta inkluderande med https://ki.se/sites/default/files/2018/09/24/inclusio_rapport_final.pdf. Vi ser fortsatta nedskärningar https://skolvarlden.se/artiklar/10-kommuner-sa-mycket-ska-de-spara-pa-skolan trots att vi vet att läroplanens krav medför ett stort behov av anpassningar och stöd för många elever och att problemskapande beteende och till och med skolfrånvaro blir ytterligare ett led när detta brister http://www.signeratmalinholm.se/skolfranvaro/inte-vart-fel-att-vara-barn-ar-hemmasittare/. Vi ser lärarbrist https://www.lararforbundet.se/artiklar/lararbrist-sverige-behover-fler-larare samtidigt som vi ser både omjämlikhet och otillräcklighet i det arbetet som blir gjort
https://skolvarlden.se/artiklar/oecd-ojamlikheten-i-svensk-skola-ar-forodande. Och vi ser i relation till detta – alldeles färskt – att eleverna själva gärna vill ha fler lärare i klassrummet för att kunna få mer stöd och för att öka tryggheten och studieron https://www.spsm.se/kurser–aktiviteter/nyheter/nyheter/elever-har-svaren-pa-fragor-om-sin-studiesituation/ och att lärare själva gärna också vill kunna vara i klassrummet och ge stöd – på ett strukturerat sätt (planerande och utvärderande) – men att den rådande arbetssituationen inte möjliggör detta https://www.lararforbundet.se/artikelsidor/rapport-dokumentationsbordan-ett-arbetsmiljoproblem#6-av-10-vill-minska-dokumentationen. Önskan är den samma för båda parter men som det ser ut nu är det ingen som får den uppfylld. Inte undra på om luften går ur en. Både för barn och vuxna.
För makthavare är det ett absolut måste att man analyserar frågan om trygghet och studiero i skolan ur ett strukturellt perspektiv och att organisatoriska förändringar blir resultatet: stöd och resurser så att skolan kan genomföra sitt uppdrag. Att göra “på ytan” – lösningar (som jag anser att utbildningsministern presenterar i sin nationella plan för trygghet och studiero) där ilskan, kanske sprungen ur de snedspår Nussbaum målar upp, har varit drivkraften – och som också satt empatin ur spel) kommer inte att lösa problemet. Varken för barnet eller den vuxne.