Det är inte helt lätt. Jobb, familj, hem. Sjukdomar, konflikter, orosmoln. Utflykter, kalas, skogspromenader.
Man pratar om livspussel, att se över sina tårtbitar och om att hitta balansen mellan allt som ska och vill göras. Men just själva pratet om att skapa balans i livet tycker jag stressar mig. Det blir också en prestation. Att se till att de där tårtbitarna är lika stora. Och också att jag inte glömmer att ta hand om mig själv. Att se till att få återhämtning. Jag har inte tyckt att jag har fått någon återhämtning av att försöka få balans i livet.
Men jag har verkligen inte gett upp mitt letande. Letandet efter lite ro. Självklart har jag stött på slow living. Och även fast jag måste säga att också det framställs som en prestationsaktivitet så hittade jag ett begrepp som jag tog till mig: tilting. I något avsnitt av the Slow Home Podcast med författaren Brooke McAlary pratar hon om tilting (tippande/lutande) och hur hon upplever att livet blir mer lätthanterligt när man är följsam i vad som sker istället för att kämpa med balansen hela tiden. Hon säger ungefär så här:
Vissa tider i livet tippar du mer åt ett eller annat håll. Och under en dag eller en vecka tippar du med. Det är för att livet sker. För att vissa saker måste göras. För att barn föds, blir sjuka, börjar skolan. För att man har deadlines på jobbet, man utbildar sig, man startar eget. För att man blir ihop och skiljer sig. För att man mår dåligt, har ångest och går i terapi. När livet sker med stark intensitet vore det övermänskligt om man putsar på tårtbitar. Träffar kompisar för att inte veckans sociala tårtbit ska bli för liten. Eller går upp halv fem på morgonen för att inte veckans hälsotårtbit ska krympa mer. Samtidigt som man har föräldrar på sjukhus och barn som inte går i skolan. Då är vetskapen om att den där tårtbiten som heter “ta hand dig själv” lyser röd och inte blev ifylld den här veckan heller inte återhämtande. Den bättrar på stressen istället.
Tilting handlar om följsamhet. Om acceptans. Och om att se på livet ur ett större perspektiv. Det handlar om att göra vad som krävs här och nu och att veta att det alltid blir något som får stryka på foten. Varje gång du tippar mot något tippar du också från något. Det är så det funkar.
Nästa vecka eller månad eller år kan livet se annorlunda ut. Det handlar om att sakta ner sitt tempo vad det gäller just detta med att skapa balans i livet. Att det inte alltid kan ske under en dag eller en vecka eller en månad. Men det handlar också om att veta vad man värderar. För vissa tårtbitar kan plockas bort. Och då blir det mer plats att luta sig mot det som man verkligen värdesätter när man kan.
Dagar när barnen är sjuka. Vad behöver du tippa mot då?
Dagar när barnen är friska och leker själva utan att bråka. Vad behöver du tippa mot då?
Perioder när du har det intensivt på jobbet. Vad behöver du tippa mot då?
Perioder när din partner har det intensivt på jobbet. Vad behöver du tippa mot då?
Att tippa mot behov gör det lite lättare för mig att få återhämtning. Att bygga upp motståndskraft mot stress och belastningar. Att inte försöka få balans, utan att luta mot det som behövs. Det vill säga: att göra raka motsatsen mot att försöka få balans. Luta och stanna ett tag. Luta åt ett annat håll och stanna ett tag. Ja, man missar en del tårtbitar vissa tider i livet (speciellt om man har barn, för den tårtbiten är liksom fastklistrad på tallriken och tar ut en del andra tårtbitar vissa perioder). Men kanske att man är mer närvarande i det man gör, än vad man är när man försöker hinna allt på dygnets 24 timmar.
