När jag var ung jobbade jag på turistbyrån här i stan. Jag gick bara på gymnasiet och kunskaperna om hur man bäst upplevde och plockade guldkornen ur staden och dess omnejd var väl egentligen rätt begränsad. Det var inte riktigt de platserna jag besökte på min lediga tid som de tyska turisterna ville se. Tror jag. Jag byggde ändå upp en rätt stor bank av sådant som man bör se när man semestrar i Småland. Men det dök i stort sett varje dag upp frågor som jag inte hade hunnit sätta mig in i/inte visste fanns. Var man köpte fiskekort om man kom resande från nordväst, vem som hade nyckeln till bommen vid kolarkojan, eller när det gamla polishuset revs. Jag vet inte hur man tänkte egentligen, jag skulle ju vara representanten för staden på något sätt, där jag stod med en liten scarves knuten runt halsen, i alldeles för stor kjol – och utan att veta vare sig det ena eller det andra. Men min chef sa en grej till mig innan jag lämnades ensam i butiken för sommaren, och som jag återvänder till: – Är det något du tror att du inte kommer klara så tar du ett djupt andetag långt ner till magen och sedan har du is i magen tills du har löst det hela. Kanske inte det allra mest stöttande, men jag lade till en plan. De gånger jag inte kunde lösa frågan på plats/inte hade en susning om något och kände att min ångest tog över isen i magen, så var mitt standardsvar: – Vet ni vad, de serverar riktigt goda våfflor i kaffestugan här om hörnet, har ni lust att gå dit medan jag letar upp telefonnumret åt er, jag har det i någon av skrivbordslådorna inne på kontoret. Men så slipper ni ju stå här och vänta menar jag.
Och sedan ringde jag en vän. Och han visste alltid alla svaren, gammal ortsbo som han var. Dessutom kunde han lägga till en liten berättelse om det jag frågade om, och så hade jag den att leverera också när turisterna återvände från fikapausen.
Is i magen är också något jag hör personal säga ibland (och som annan personal kan reagera på och tycka låta känslokallt): – Det är bara att ha is i magen och vänta tills det är över. (Till exempel vid kaos). Men det är också den personalen som får kaosfasen att minimeras. Som genom sitt bemötande får personen att samla ihop sig själv igen och bli lugn.
För med is i magen smittar man med lugn. Inte med kyla. Det handlar inte om att blunda/ignorera/inte bry mig om. Det handlar om att hantera en svår situation med fullt ansvar över mina egna handlingar. Där jag inte för över någon egen ångest till den andre utan där jag går in med tillförsikten att det här går att lösa det med.
Och så har jag en plan i bakfickan om jag håller på att tappa kontrollen över mig själv.