Vad funkar när?

om avledningar och kravanpassningar som mynnar ut i handlingsplan

Det handlar om timing. Det är det som är hemligheten. iPhone landade på marknaden i precis rätt tidpunkt. Amy Schumer levererar sin punchline och jag skrattar. Och orkestermusikerna börjar spela exakt samtidigt efter solistens sista ton.

Timing är också att erbjuda en cykeltur innan känslan har tagit överhand för mycket. Eller att sätta sig bredvid efter det att utbrottet har ebbat ut, utan att min närvaro blir en ny trigger som får en jobbig känsla att stegras.

Timing handlar om att invänta rätt tidpunkt och tillfälle. Hur hittar man rätt?

Jag tror varken mobilutvecklare, ståuppkomiker eller wienerfilharmoniker agerar på magkänsla. (Steve Jobs hade sett fram emot lanseringen av den första iPhonen i två och ett halvt år till exempel). De har gjort sin läxa. De har satt sig in i vad de ska göra och när, de har övat, börjat med att prova försiktigt och backat med en gång om de märkt att det inte varit rätt läge. De har kunskap och erfarenhet. De ställer sig inte på scenen utan förberedelse.

Likadant behöver vi tänka om vi arbetar med personer som det lätt kraschar för. Vi måste veta när våra olika insatser fungerar och när de bara förvärrar. När vi arbetar utifrån Bo Hejlskovs affektmodell ser vi hur både upptrappningsfasen och nedtrappningsfasen erbjuder lite olika utgångslägen. Vilka avledningar fungerar när vi ser de allra första varningstecknen? Vilka behöver vi använda oss av när känslan har ökat och vi befinner oss på en annan nivå? Och om det nästan har tippat över i kaos? Vad gör jag då (oftast blir det en fråga om vad jag inte bör göra då) för att det inte ska skjuta i höjden?

Och sedan, när man ska ta sig ner till vardagsnivån igen, när kan jag närma mig utan jag blir en igångsättare av jobbiga känslor? När kan jag erbjuda det som jag vet att personen blir lugn av, tycker om, blir lite gladare av?

handlingsplaner affektutbrott

För att kunna svara på frågorna behöver vi ha kännedom om personens fungerande, varningstecken på stress/oro/ångest och vi behöver ha graderat dem för att kunna bedöma om vårt nästa steg blir en hjälp eller en stjälp.

Vi behöver förstå hur personen försöker behålla kontrollen över sig själv och där våra strategier också behöver syfta till att hen ska kunna behålla sin självkontroll. Där kan det vara A och O om jag vet eller inte vet var på affektkurvan personen befinner sig och vilket bemötande som ökar respektive minskar upplevelsen av självkontroll. 

Så timing handlar om att en riktigt god observation/kartläggning är gjord och att jag kan skilja mellan var vi befinner oss nu, och vad nästa steg med allra största säkerhet blir. Bra timing blir det när du kan din sak så bra, så att ditt fokus ligger på att lyssna in var den andre befinner sig istället. Lyhördhet med andra ord.

(Affektkurvan och hjälp för att skapa handlingsplaner finns i Beteendeproblem-böckerna av Bo Hejlskov Elvén med medförfattare)