När börjar det långsiktiga och strategiska arbetet med inkludering i skolan så vi slipper hamna här år ut och år in?
Jag har inget emot fotbollskillar i sig, men jag tror varken dem, eleverna eller lärarna vinner på det här konceptet. För barnet är snarare risken större att det trängda och pressade läge det blir när man sitter med någon som övervakar ens minsta lilla rörelse resulterar i ökad stress och ett utåtagerande beteende.
I boken Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro (Bühler, Karlsson & Österholm, 2018) tar vi upp inkluderingsbegreppet och ifrågasätter hur man har tänkt kring inkludering och hur man har tänkt kring de förutsättningar som krävs för att man ska lyckas möta elevens behov och upplevelse av gemenskap och delaktighet.
En av de förutsättningar som krävs är att man har ett långsiktigt och strategiskt arbete som bedrivs på en övergripande organisatorisk nivå. Hur är skolan organiserad idag? Vilka elever lyckas vi inte möta? Hur behöver skolan vara organiserad för att vi ska kunna möta individuella behov? Hur ser vårt systematiska arbete ut för att vi ska nå det målet? Så väl gällande innehåll (till exempel kunskaper om funktionsnedsättningar) och form (till exempel elevhälsans organisering). Detta för att vi inte ska hamna i ad hoc-lösningar, som att plocka in fotbollskillar.
Risken finns annars att de insatser och åtgärder som görs när man som skola inte lyckas med inkluderingsarbetet ökar känslan av utanförskap ännu mer. Det blir ett marginaliserande med andra ord.