Att låta debattinlägg som det Isak Skogstad och Carl Hellström författade 3 mars, som så tydligt går emot såväl barnkonventionen som skollagen, stå obesvarat kan i förlängningen leda till ett normaliserande av icke-demokratiska och icke-humanistiska värderingar. Det vore förödande för det samhälle våra barn ska växa upp i.
Skolan ska enligt skollagen ord värna om grundläggande mellanmänskliga värden, så som integritet och allas lika värde. Det är ett viktigt uppdrag och kräver att etiska resonemang ingår i skolans vardag.
Barnkonventionens ståndpunkt om barns lika värde, lika rättigheter och hur barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn kräver att vi medvetandegör situationer där vuxnas kunskaper och människosyn blir belysta och ifrågasätts.
Debattörernas utgångspunkt att disciplin har betydelse för välmående och kunskapsutveckling presenteras tidigt i texten och ett sådant synsätt anser vi bygger på en i grunden auktoritär människosyn. Det är en människosyn som utgår från att vi människor i grund och botten är lata och ovilliga att anstränga oss, både gällande arbete och i relation till varandra, och att vi behöver övervakas om det ska bli rätt. Genom forskning har vi länge känt till att vi genom modellinlärning kan lära in aggressiva beteenden (Bandura, 1963) och att negativa, straffande konsekvenser i skolan leder till antisociala beteenden hos elever (Mayer, 1995). Att disciplinära åtgärder påverkar relationen negativt är inte något som presenteras i texten, men blir nu avgörande för det fortsatta läsandet.
Att tydliga strukturer nämns i samband med konsekvenspedagogik är olyckligt. Att skapa en trygg och förutsägbar skolvardag går bra att göra utan att införa repressiv konsekvenspedagogik. Utifrån en humanistisk människosyn (där människan antas sträva efter självbestämmande och utveckling genom engagemang, intresse och lust) fokuserar man istället på hur vi i omgivningen kan påverka dessa inre motivationsfaktorer hos den vi möter. Då blir tilliten till den andre, den som försöker väcka mitt engagemang, mitt intresse och min lust, betydelsefull. John Hattie (2009), en av senare års mest inflytelserika forskare inom pedagogiken, har med sitt arbete bland annat visat att tilliten mellan lärare och elev är en starkt bidragande faktor för skolframgång.
Debattörerna kopplar sen ankomst och hot och glåpord till bristen på disciplinära åtgärder. Ur detta auktoritära perspektiv uppstår utmanande beteenden på grund av brist på respekt för läraren och klasskamraterna. Ur ett humanistiskt perspektiv uppstår utmanande beteenden istället på grund av att tillvaron inte är hanterbar, begriplig eller meningsfull. Med detta synsätt ingår det i läraruppdraget att ta ansvar vad gäller att anpassa skolvardagen utifrån elevens förmågor och färdigheter. Att lärare bör få utbildning om hur man anpassar kring de elever vars fungerande blir ett problem för både sig själva och andra, samt får kunskaper om hur man kan hantera, men också förebygga hotfulla och våldsamma situationer, är något vi delar med författarna. Men den auktoritära ledarstilen och de disciplinära åtgärder, som Skogstad och Hellström förespråkar, har varken stöd i forskning eller ur ett etiskt perspektiv vad det gäller sociala färdigheter. För nu blir det relevant att plocka in det etiska resonemanget. Anledningen till den inlärningsmiljö som författarna sammanfattar med ett “otryggt klassrum, med våldsamma elever” ser vi tydligt går hand i hand med just bristande kravanpassningar, och framförallt kring de elever som inte följer normalutvecklingen, har en funktionsnedsättning eller som på grund av till exempel traumatiska upplevelser har nedsatta kognitiva förmågor. Våra kliniska erfarenheter är att många av de elever som är i behov av såväl extra anpassningar som särskilt stöd också har ett utagerande eller utmanande beteende. Den grundläggande etiska principen om människovärdet utgår från att varje människa är ett mål i sig och har rätt att bli mött där hen är. Där blir skolans kunskaper om hur man bemöter även barn med utmanande beteende avgörande för om vi ska kunna leva upp till en god etik eller inte. Att skolan har stora kunskapsluckor gällande just neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är något som såväl Skolinspektionen som Specialpedagogiska skolmyndighetens olika rapporter visar.
Vi ser det slutligen som relevant att också föra ett etiskt resonemang kring de åtgärder som författarna uppmanar till.
Den första åtgärden handlar om att elevinflytandet gällande ordningsregler ska begränsas. I enlighet med en annan av våra grundläggande etiska principer, autonomiprincipen (vilken handlar om rätten till självbestämmande och delaktighet i beslut som rör den egna individen) ska alla elever enligt lag ges rätt att påverka, vara delaktiga och ta ansvar över sin utbildning. Författarna menar att barn inte besitter den kognitiva och sociala mognad som krävs för detta. Frågan är dock hur förståelsen för vad det innebär att inneha dessa rättigheter utvecklas? En av de stora namnen inom den pedagogiska forskningen, Lev Vygotskij, beskrev att utveckling sker i samspelet med omgivningen och där vi med hjälp och stöd av trygga och tillitsfulla vuxna tränar på det som är svårt. Detta sker i lagom doser, tills barnet behärskar färdigheten fullt ut. Vi blir alltså bra på det vi, i samspel med andra, tränas i, oavsett om det är i lydnad eller i att påverka, vara delaktiga och ta ansvar. Hur ska vi kunna skapa goda, demokratiska samhällsmedborgare om dessa inte får öva tillsammans med ansvarstagande vuxna i skolan?
Den andra åtgärden handlar om att förtydliga skolledarens ansvar att vidta disciplinära åtgärder. Vi har redan konstaterat att disciplinära åtgärder inte har några positiva effekter på våra sociala färdigheter. Även ur ett etiskt perspektiv krockar detta. Principen om allas lika värde medför att vi med disciplinära åtgärder inte kan neka en elev skolgång till förmån för någon annans behov. Vi måste värna alla elevers rättigheter.
Att inte fler rektorer väljer att använda disciplinära åtgärder är kanske ett tecken på att man inte anser att de har en plats i dagens skola. Som verksamma i skolan ser vi att skollagens 5 kapitel där disciplinära åtgärder beskrivs inte hjälper rektorer och elevhälsa att hjälpa de elever som är tänkta att vara föremål för dess åtgärder, men som i de allra flesta fall behöver mer stöd i skolan. Då rektor ändå väljer att använda sig av disciplinära åtgärder är det av yttersta vikt, ett av fundamenten i en demokratisk rättsstat, att kunna överklaga beslutet.
Den tredje åtgärden handlar om att främja lärarnas roll som auktoriteter i skolan. Vi behöver tydliggöra vad en auktoritativ ledare är; mån om att lyssna in, bekräfta känslor och värna om allas integritet. Man uppmuntrar till engagemang och självbestämmande, och tar ansvar för beslut som tas. Auktoritet fås i en relation, och där blir åter tillit en av byggstenarna. Det är definitivt det ledarskap vi ska eftersträva i skolan. Det är definitivt inte detsamma som att vara auktoritär. Huruvida författarna har utgått från ett auktoritativt ledarskap eller ett auktoritärt ledarskap är frågan.
En god vägledning i svåra situationer är att vårt handlande inte bara ska sammanfalla med vad vi vet genom forskning utan också vad den etik som genomsyrar barnkonventionen och skollagen, råder oss att göra.
För våra barns framtids skull får skolans viktiga uppdrag att förmedla och förankra respekt för mänskliga rättigheter och demokrati aldrig rubbas.
Stefan Boström, leg. psykolog
Terése Österholm, leg. psykolog
(För långt för DN debatt att ta in, men för viktigt att inte låta bli sagt, tycker vi).
Referenser:
Bandura, A., Ross, D., & Ross, S. A. (1963). Imitation of film-mediated aggressive models. The Journal of Abnormal and Social Psychology, 66(1), 3-11.
Hattie, J. (2009). Visible Learning: A Synthesis of 800 Meta-Analyses Relating to Achievement. Routledge.
Mayer, G. R. (1995). Preventing antisocial behavior in the schools. Journal of Applied Behavior Analysis, 4, 28, 467-478.
Foto: Joanna Kosinska