Vi är inte ens tre veckor in på vårterminen, men har redan nåtts av rubriker om barn som inte kan gå i skolan. De elever jag åsyftar nu är de som vi tidigare kallade “hemmasittare”, men som idag oftare benämns ha en problematisk skolfrånvaro. Vi har ungefär 70 000 elever som är hemma mer än 10% av sin skoltid. (Enligt rapporten Skolans tomma stolar som du hittar här). Nu är det ju inte så att de är hemma för att de inte vill gå i skolan, eller för att de har föräldrar som inte tar skolan på allvar. Det har visat sig att det finns en överrepresentation av elever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. (Enligt rapporten Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera). Detta tillsammans med att det är i skolan man inte kan vara, gör att vi har två klara möjligheter att förändra de här siffrorna. Vi har alla möjligheter att förändra lärmiljön och vi har alla möjligheter att lära oss mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Hur vi gör för att förebygga skolfrånvaro och främja skolnärvaro, med lågaffektiva glasögon på oss, var temat på en presentation jag höll för ett tag sedan. Då bad jag åhörarna att utifrån föreläsningen fundera på vilka faktorer som bidrar till att just förebygga frånvaro och främja närvaro – och att dela med sig av sina tankar till varandra. Resultatet blev detta. Det finns tydligen massor med kunskaper och idéer, och om vi börjar någonstans redan imorgon måndag, så har vi innan första månaden på terminen ens har gått påbörjat ett oerhört viktigt utvecklingsarbete på våra skolor. Var börjar du?
I den här bloggposten ”Att förebygga frånvaro och främja närvaro” hittar du ännu fler tankar om vad vi behöver arbeta mer med!